Drömmen om ett skämt!

Mitt Waterloo

2009-11-11T19:13:00.002+01:00

Jag försöker bringa ordning i en oändligt stor kapsylsamling. Jag fick fria händer. Man anförtrodde mig uppgiften på det att jag skulle klara av den snabbt och självständigt. Jag har nu överskridit deadline med mer än fem år, och det ser i dagsläget ut som att jag måste börja om på nytt. Det är något fel på mitt katalogiseringssystem. Jag försökte skapa indelningar och parametrar efterhand, medan jag arbetade, men de enorma kvantiteterna fick mig att tappa översikten. Jag har rensat och reducerat, men jag kommer inte ner under sextio tusen olika sorters kapsyler. Det är inte hållbart, jag vet det. Mitt Excel-dokument kraschar när jag försöker öppna det. Jag har försökt få tag på institutionen, men ingen svarar i telefonen. Hemsidan har inte uppdaterats sedan 2006.

Övriga anteckningar (hämtade ur A grammar of Ma'di, Blackings & Fab, Walter de Gruyter, 2003:117):

"The peanut butter has been licked"

"I shaved my thing by myself"

"Where is the what's it?"

"This is how dance is danced"

Mykonos

2009-11-10T18:36:00.002+01:00

- Det är helt enkelt bara en fråga om logistik.

- Ja, det är inte svårare än så.

De sa detta, men det var som att vi inte ens talade samma språk. Jag har aldrig känt mig så innesluten i mig själv.

Rage & lust

2009-07-27T11:57:00.003+02:00

Återigen dansar jag en sällsam dans med mig själv inuti ett fönsterlöst lager. Jag var tvungen. Jag måste gå hit igen. För Pia begrep inte vad jag menade med att "varje dag är intill förvirring lik den föregående på det här stället", och hon blev stående med sin skrämda min. Och sin fluffiga hemmanent. Och sin lila tröja med paljetter på framsidan. Hon är egentligen ganska storslagen, imponerande på ett slightly boring 1800-talssätt.

När jag var hemma hos mamma och vattnade hennes blommor såg jag hennes senaste grovsoprumsfynd ligga på köksbordet:

En flaska med "For him/For her" unisexparfym, "preferably used by both man and woman at the same time". Det ska enligt tillverkarna fungera som afrodisiakum.

Ett nummer av tidningen "Asian Woman".

En handsfree till en Samsung-mobil.

Och

2009-07-22T10:16:00.002+02:00

sedan förstår jag inte varför alla som kör sina radiostyrda helikoptrar på Gärdet måste vara så försiktiga hela tiden? Man står och tittar på dem och väntar på att de ska sätta igång, men det tar en sådan ofantlig tid för dem att samla mod att flyga en meter upp och sedan landa igen. Och då ska de gå fram och undersöka helikoptern i en kvart. Man orkar ju inte om det ska vara så.

Det

2009-07-22T09:46:00.003+02:00

står en tv i detta rummet. (Vissa saker bara måste man säga på göteborgska.) Och ur den ljudar testbildens sinustoner mellan Philip Glass-evergreensen. Det är mycket rogivande. Jag har vidarekopplat jobbtelefonen tilll min privata mobil, på det att jag kan "vara på jobbet" varhelst jag befinner mig. Varför kom jag inte på detta långt tidigare? Jag hade kunnat få så mycket gjort! I helgen besökte jag och en ~~psyksjuk~~ bedårande människa stockholmsveckan i Visby. Därifrån åkte vi moped till alla begivenheter, bland annat stannade vi till vid en samling så kallade raukar på Fårö som fascinerande nog hade samma färg som Salvadas ansikte. Sedan missade vi färjan hem och tillbringade en hel dag i Botaniska trädgården med en gammal kärrings sublimerade sexualitet. Och så högläste vi ur Elsie Johansson-boken också. Och fotade varandra i smyg.

Jag är en dervish!

2009-07-13T11:47:00.003+02:00

Plötsligt känner jag för att ta på mig min kornblå jazzhattsmönstrade silkesblus och ett ihoprullat Cinemateket-schema som ett rör på huvudet och bara ge mig ut i en härlig dans här på det blanka marmorgolvet. Jag mer eller mindre lever ihop med en människa som är så aggressiv och grälsjuk så ni kan inte ana. Och i morse när hon gått till jobbet kom hennes mamma förbi och vi delade många instämmande nickar och bekymrade pannrynkor medan vi såg oss omkring i en home-stylingens representation av prokrastinering, lättja, indolens samt en zigensk idé om renlighet: som ritual snarare än verklig intention.

I wish I were out of doors!

2009-07-08T14:50:00.001+02:00

I wish I were a girl again, half savage and hardy and free,

and laughing at injuries, not maddening under them!

Why am I so changed?

Why does my blood rush into a hell of tumult at a few words?

Kenta i blåstället kom förbi och spelade upp sin lilla repertoar. Jag stod med axlarna uppdragna, kunde inte slappna av hur mycket jag än ansträngde mig. Försökte ge honom passerkortet jag lånat för att ta mig ner till den svala källaren, men handen ville inte öppna sig. Jag stod och riktade en knuten näve mot stackars Kenta tills han gick sin väg. Varför är jag så otrevlig mot folk som inte förtjänar det? Det finns ju så många andra som

Roligt:

2009-07-03T13:02:00.003+02:00

Att som Michiko Kakutani referera till Rushdies The ground beneath her feet som "a lumbering novel". Jag har inte läst den, eller något annat av honom. Men av en gammal vän som jobbat som assistent till hans agent har jag informerats om att han är en av den litterära världens otrevligaste människor. Fast han hade en väldigt sympatisk fru. Eller om det var tvärtom, jag minns inte så noga. Någon var i alla fall väldigt otrevlig. Samma agent hade dessutom hand om S.P.M:s texträttigheter, eller något, och dygnet runt kunde agenten få aggressiva och omväxlande hotfulla och vädjande fax från honom, där han dikterade villkor för transaktioner och uppgörelser agenten inte ens hade något att göra med.

Naku penda piyanaku taka piyampenziwe

2009-06-26T15:20:00.001+02:00

you, me, on self-timer

2009-06-26T14:35:00.002+02:00

Tillvaron har varit som en lat och solig förmiddag i Vintervikens trädgårdar med någon man håller av. Och hur kan de då förvänta sig att man ska komma till jobbet varje dag och sitta av sin med impulsstyrd chefsperson mer eller mindre i gemensamt samförstånd stipulerade arbetstid? Det går ju inte, det säger sig självt.

2009-06-23T13:54:00.004+02:00

Jag har varit i Afrika. Vet inte exakt i vilket land, kanske var det flera. Jag har lagt stenmurar, byggt stora segel och monterat fast dem i marken mitt i öknen. Jag grävde brunnar, men hittade inget vatten. Folket började tröttna, gaddade ihop sig mot mig. Av nödvändighet lärde jag mig vikten av att ständigt vara beväpnad. Det kom sand i mobiltelefonen. Det kom sand i huvudet.

Är

2009-06-15T14:14:00.001+02:00

det här oanständigt, eller är jag bara lite skör idag?

Här

2009-06-15T13:25:00.002+02:00

på den med statliga medel drivna betongklossen ser man när man kommer till jobbet på morgonen en rad dammiga fönster på bottenplanet. Ingen rörelse, ingen människa, inget liv syns genom dessa fönster. Man blir nyfiken, man dristar sig att fråga någon med en pärm under armen, någon som ser ut att veta. Det visar sig att nyckeln till dessa rum tappades bort någon gång i början på 80-talet och ingen har varit inuti dem sedan dess. Genom ett dammigt fönster ser man en förtorkad fikus, spetsgardiner, en gulnad fläkt i plast. Inatt ska jag rita upp en cirkel i dammet på golvet därinne, och till ljudet i mina hörlurar ska jag recitera texten till One more try. (Finns det någon som bryr sig att jag vinnlade mig om att inte kursivera punkten efter låttiteln?)

In the silence of my lonely room

2009-06-15T10:03:00.003+02:00

Ett prolongerat hembesök på V-vägen i helgen ledde bland annat till att jag inventerade bland någons 1058 nya tv-kanaler. Jag hittade en intressant dokumentär från tidigt sjuttiotal där man filmat en deprimerande vinterdag på ett socialkontor i New York. Alla såg ut som Diane Arbus-modeller. När jag vände mig om mot S för att dela med mig av en intressant iakttagelse om hur någon djärv komposition påminde om Hoyte van Hoytemas arbeten med Mikael Marcimain hade hon redan somnat med laptopen på magen, Perez Hilton i webbläsaren.

Lloyd's of London guarantee it

2009-06-12T14:01:00.003+02:00

Idag får jag nästan saker gjorda. Jag arbetar med en frenesi som bara avbryts, eller hackas upp snarare, av mina tvångsmässiga och numera nästan omedvetna caps-lock-tryckningar. Det är sjukligt och obehagligt, men det är ett beroende jag kan hantera. Värre är det med

andra saker.

Ja, just det. Just du.

Fast nu gick tangentbordet sönder. Varför blir det såhär? Men jag får inte hänga upp mig på världsliga ting. Vi förlorade ännu en match i tisdags. Jag räddade nästan en straff.

tiny compositions

2009-06-11T11:18:00.003+02:00

Härom natten drömde jag att jag var på tivoli. Jag stod nedanför någon hemsk karusell och tittade på människor som klättrade ner i metallkorgar som var fästade med gångjärn i någon sorts skelettal kub av gjutjärn. Metallkorgarna var som puppor man stängdes in i och roterade i sina fästen, allt för att skapa en så traumatiserande upplevelse som möjligt. Jag stod nedanför och skrattade åt de stackars dårarna som frivilligt utsatte sig för det hemska. Men sedan, helt plötsligt - fast inte "helt plötsligt" som i en dröm, utan helt plötsligt som i någon amerikansk förnedringskomedi från 90-talet - var jag själv på väg ner i en metallkorg. Förlamad av fasa såg jag luckorna stängas framför ansiktet på mig. Och sedan vaknade jag, vände mig om, och det var sant!!!

Igår kväll,

2009-06-10T14:09:00.003+02:00

medan jag ungefär klockan kvart i elva doppades i den 0-gradiga isvak man måste hamna i när man gör så här, tömdes huvudet på blod och jag tappade känseln i armarna. Jag såg ner i en bordsskiva av furu och flydde en stund hit:

Men man måste ändå tillbaks, för man älskar ju livet, va.

Jaja,

2009-06-09T12:35:00.006+02:00

nu glömmer vi Tokyo 1975 och allt det där. Det var bara på lek. Vi ska inte hänga upp oss på det, utan istället kan vi sätta oss ner i en cirkel runt en fruktskål i mörkt obehandlat trä och begrunda komiken i detta: För ett par veckor sedan träffade jag en ung människa under uppsluppna former som just tagit studenten från något musikgymnasium i Stockholm. Nu måste jag bara inflika, innan jag kommer till poängen - jag är ungefär jämngammal med människor som gillar brutalistisk arkitektur, känner nostalgi inför 90-talet etc. Och om mitt hela liv utspelades på internet och detta inte öppnade ett bråddjupt schakt av ångest inom mig skulle jag kanske dessutom röstat på Piratpartiet i EU-valet, förutsatt att jag just slagit mig hårt i huvudet eller boffat tändargas de senaste 15 åren. Med detta vill jag klargöra en sak: Jag är inte predisponerad att reagera ryggradsmässigt inför saker jag uppfattar brister i trovärdighet, men ändå tyckte jag det var oändligt roligt att den här unga människan just tagit studenten från rap-linjen. Men han var duktig. Rappade acapella medan jag klappade händerna och trallade med.

En bekant

2009-06-05T11:41:00.003+02:00

hade varit på väg till en dejt med någon kille. De hade setts en gång innan och hon mindes inte så noga hur han såg ut. Medan hon gick mot caféet hade de telefonkontakt och i samma ögonblick det gick upp för henne att hennes dejt var killen framför henne med breda axlar och "vit 80-talspiké" hade hon slagit ihop telefonen, stängt av den och gått hem. Sms:en från killen var efteråt en miscela av hot, förolämpningar och vädjanden. Vad som förundrar mig är varför hon, just hon av alla, skulle ha något emot en kille med breda axlar och vit piké?

Dag #8

2009-06-05T11:14:00.002+02:00

Igår kände jag starkt vid ett tillfälle att jag verkligen ville mörda en av receptionisterna. Ni vet, med en spade i regnet, gråtande. Men idag, allt är som förändrat. Hon tittar på mig med någon sorts knowing smile och säger:

- Godmorgon, E.

så insinuant att jag inte skulle gjort det bättre själv. Hon vet något. Och samtidigt är hon stilig nog att idka diskretion. Kan hon veta hur intensivt jag älskar livet? Kan hon veta med vilken förtvivlad vrede jag ibland vill stegla henne i trappräcket?

och alla fåglar sjöng

2009-06-04T11:58:00.002+02:00

Jag hade en lunchdejt med min pappa härom dagen, och jag fick samma kalla känsla som jag fått av min mamma den senaste tiden: Att jag tråkar ut honom. Det är så fruktansvärt bakvänt, det borde inte vara så. Men jag antar att det är nödvändigt, för att komma vidare. Fast jag fattar inte exakt vad det är jag ska komma vidare från. Kanske borde flytta utomlands igen.

Min pappa har en egenhet som jag saknar. Han kan inte med trivialiteter. Jag å min sida älskar trivialiteter, eller snarare meningslösheter. Saker som är meningslösa, det är nog det som är den operativa faktorn i den här soppan. Helst något ingen ser, som en tom skyskrapa i öknen. Eller som man inte begriper, en obegriplig handrörelse framför en främling på tunnelbanan. Missförstå mig inte, det handlar inte om kvinnor som lägger handen på insidan av ett regnvått fönster. Vad jag vill förmedla här är hur en handrörelse eller liknande kan vara djupt subversivt. Mest av allt: Att lägga sig ner på trottoaren och inte resa sig upp. Fast inte om man är mannen som går fram och tillbaka på Sibyllegatan och talar in i sin portfölj och kissar bakom parkerade bilar.

I wanted to control it

2009-06-03T13:09:00.003+02:00

But love, I couldn't hold it.

Igår lagade jag en punktering under extrem tidspress i hällregn bredvid en motorväg. Tillfredsställelsen när jag blev färdig på mindre än tio minuter kan bara matchas av det enorma obehag jag kände när jag cyklade Ringvägen - Skarpnäck, blöt ända in till spetstrosorna. Det är inte klokt vad mycket vatten som får plats inuti tyget på ett par Acne Jeans Expand a/w 2008! Sedan spelade jag riktigt dåligt och vi förlorade, igen. I motståndarlaget spelade en kille jag haft som elev under ett av mina så här i efterhand ganska otippade stunts som gymnasielärare. Han var förmodligen den mest oambitiösa elev jag haft, och då ska man komma ihåg att han jämförs med människor som skjutit raketer och åkt moppe i korridoren, bombhotat skolan och knivrånat klasskamrater. Men även han, även en av södra Stockholms mest letargiska tonåringar, gjorde två mål på mig igår.

Det är inte meningen

2009-06-01T14:33:00.003+02:00

att vara så deprimerande. Det är bara det

att jag

råkade

somna

på en bädd

bubbelplast inne på lagret

och

jag drömde

så otäckt.

Brev hem

2009-06-01T14:14:00.002+02:00

Kaffet jag dricker just nu smakar tändsticka.

En man står framför mig, han pratar med mig.

En kvinna tittar på mig genom en glasruta.

Jag vill att ni tänker er dessa tre rader som anvisningar till första akten i en sparsmakat scenograferad pjäs om att vara instängd i en betongbyggnad. Man ska höra surret av fläktar. Man ska höra surret av halogenlampor som läcker el.

Mannen är tapper, han ger inte upp. Jag vänder mig om på min snurr-stol och sitter med ryggen åt honom. Kvinnan knackar på glasrutan. Mannen vänder sig och och tittar på henne. Kvinnan tittar på mig. Jag lutar mig fram, begraver ansiktet i händerna.

Ridå.

Min gud,

2009-05-29T00:21:00.002+02:00

just "brun kaka" är, oaktat alla låga och primitiva referenser som säkert dyker upp i huvudet på er, bara en så ledsam och prosaisk påminnelse om att allt ju egentligen bara är en fuktig trasa.

Nej, vad säger jag? Usch, ta bort det där. Så där kan man ju inte hålla på längre. Världen är det vackraste jag vet. På fullaste allvar tänker jag varje morgon när jag steppar ner för min marmortrappa iklädd nytumlade frottéshorts för att hälsa dagen, att livet är en gåva, och vad som verkligen är gåvan är att kunna se, att se världen genom kontaktlinser och för kanske första gången på riktigt förstå vad de pratade om hela dagarna, då.

2009-05-29T00:03:00.006+02:00

Men sedan blev vi ju lite mätta på varandra, jag och mamma, och vi gick iväg och roade oss på varsitt håll. Eller, jag gick ju hem och gjorde en genomgripande inventering av mitt bestånd av dagstidningar från tidigt nittiotal. Men mamma åkte visst iväg till Mörbylångas casino och verkar ha haft det ganska trevligt, med bland andra tvillingarna Grönvold som var ute och firade att de bytt sina postironiska tjockbågade glasögon mot kontaktlinser. De har alltid tyckt mycket om min mamma. Ja, hon ringde ju inte mig när hon var där, men jag hittade henne på en vimmelbild i eftermiddags.

Den ständiga resan

2009-05-28T23:47:00.005+02:00

Det är så otroligt patetiskt att lägga tid på att rekapitulera saker ens mamma sagt på vägkrogar i Nyköping med omnejd, och just därför gläds jag extra mycket åt att ha ett jobb, en tillvaro, ett kynne, ett lynne som möjliggör detta. Under resan hade jag en lapp i fickan som jag skrev ner saker mamma sa, och en av de är:

Typisk katt.

Det sa hon, helt konstaterande, varje gång hon såg en katt. Det är situationistiskt på samma sätt som ett schablonsprejat "VAD BETYDER DET HÄR?" bredvid ett ventilationsfilter eller en stupränna. Alltså genialiskt. Och när jag frågade henne på ett fik i någon håla vid motorvägen, efter att örfilats av insikten om hur mycket som finns och hur lite vi egentligen vet, och kan veta, om allt detta.

- Mamma, vad är egentligen en brownie?

- Det är en brun kaka.

Mimad karaoke

2009-05-27T13:54:00.002+02:00

Jag visade en bild på Kocky för en kollega, i undervisningssyfte, och han utbrast:

- Men han ser ju helt samtida ut!

Det var en så snygg sak att säga tycker jag. Inte bara för att det handlade om Kocky, man kan säga det om precis vem som helst. Typ Kjell Alinge. Eller Joyce Carol Oates. Och fyfan: Hur oändligt ofattbart snygg är hon inte på omslaget till den svenska utgåvan av hennes dagböcker. (Och varför måste Maria Sveland vara en sådan surfitta i recensionen? Okej, Oates lagar mat åt sin man, men hon skriver 400 böcker om året.) Jag tror man kan dra ett tjockt svart streck tvärsöver tidslinjen över västvärldens historia precis där Joyce Carol Oates bestämmer sig för att sluta med papiljotterna och börja krusa håret. Det verkar som att hon slutade med kolhydrater ungefär samtidigt.

Jag vill inte moralupplösningen

2009-05-27T00:24:00.002+02:00

När jag rensat trädgården från de stenar som arbetarna mamma anlitat spritt ut som straff för dåliga arbetsförhållanden eller vad vet jag, då tog jag cykeln och cyklade de åtta kilometerna till närmaste samhälle för jag ville se människor som var unga och vid liv! Vilken otroligt invecklad struktur det var på den meningen. I det lilla samhället som har en egen hamn, ett eget statt och en mack fanns det inte en själ under 67. Det var i villastaden de fanns. Gick omkring i små gäng och lyssnade på Taylor Swift i mobiltelefonen, sparkade på lyktstolpar. Jag var så oerhört hungrig på precis vad som helst. En sorts hunger som kan finnas i stan men som inte märks för den kan stillas precis när som helst. Men i hålan jag tillbringade helgen i går inte det.

Men det är trots allt min mammas ville natale, och som vanligt pekade hon ut alla essentiella hus och platser. Bland annat den lilla stugan morfar byggde åt sig själv och bodde i innan han gifte sig med mormor, när mamma var i tjugoårsåldern. När pappa skulle träffa honom första gången, och kom upp för grusgången satt morfar bakom ett fönster och kikade ut genom gardinen med geväret laddat.

Senare, på väg hem, på Nyköpings vägkrog tittade jag mig omkring, såg människor som var mig fullkomligt främmande. Jag kände mig så djupt alienerad, jag blev rädd. Frågade mamma:

- Är det här mitt folk, mamma? Är detta mina bröder och systrar?

Men mamma valde att inte förstå. Hon hade sett någon film av Almodóvar som gripit henne.

- Det var den här, vad hette den nu... Låt henne sova, så var det.

- Tala med henne!

- Vem då?

Vinden rister i mitt sykomorträd

2009-05-20T16:24:00.001+02:00

Jag ska resa bort. Med bil ska jag ta mig till en plats där kvinnor går i huckle och blir mödrar vid 15 och nackar höns och kärnar smör och tvättar sina knivar och sina mäns yllekalsonger i skogsbrynets lilla porlande bäck. En plats där männen aldrig blir äldre än 43 och misshandlar varandra med påkar i stora gäng runt byabrunnen varje lördag. Min barndom. Mitt ursprung. Mitt universitet.

Men allt det där ska jag den här gången bara se på avstånd, genom min morfars gamla telescope uppifrån tornet hans farfar byggde av drivved från det förlista regalskeppet Kronan. Mina eftermiddagsbjudningar ska jag låta ackompanjeras av flimrande väggprojiceringar av arkaiskt småstadsliv när tornrummet blir till ett camera obscura av malhålen i sammetsdraperiet.

Hell is neither here nor there,

2009-05-19T14:46:00.006+02:00

Hell is not anywhere,

Hell is hard to bear.

sa jag. Sedan sa jag det igen.

Vaktmästaren som brukar låna min stege är en så jävla otrevlig människa. Nästan lika otrevlig som jag, men utan det patos som gör min dåliga attityd begriplig och nästan lite gullig ibland. Jag tog en cykeltur för att så att säga komma bort en stund, och när jag kom tillbaka stod han vid cykelstället. Jag sa hej, han svarade inte. Jag sa hej igen, och han svarade inte. Han bara blängde på mig på samma sätt som han alltid gör, som man blänger på någon man just sett smälla till ett barn över ansiktet. Så jag frågade honom:

- Är det här din cykel?

- Ja, det är det.

och så körde jag in i den så att den välte. Det var det mest logiska jag gjort hittills vecka 23.

Och då är det bara vecka 21 idag.

the birth day of life and of love and wings

2009-05-19T13:39:00.002+02:00

En vän jag inte träffat på alldeles för länge ringde mig igår kväll. Han jobbar på kärnkraftverket i Ringhals nu och bor i en barack, dricker kaffe i plåtmugg och äter korvmacka. Medan hans flickvän och dotter sover går han upp halv fyra varje måndagmorgon och sätter sig i bilen och kör de 22 milen till jobbet. Om man har kontaminerats med radioaktivitet, fick jag veta, ska man inte som instinkten kanske säger en gnugga sig hårt och länge. Istället ska man svepa en (1) gång med en trasa och sedan tvätta den. Annars arbetar man bara in det radioaktiva i huden. Och då får man sitta i karantän i två till sex veckor medan för ändamålet utbildade specialister dagligen kontrollerar ens avföring. Hela detta stycke kan läsas metaforiskt.

En krallig militärofficer i crew-cut och midjekort uniformsjacka utan resår kom nu in i foajén och frågade om det fanns en kaffeautomat. Det gör det ju nu inte, och det sa jag till honom. Han blev lite ledsen då. Så jag gick och hämtade en kopp till honom, och när jag gav den till honom såg jag att han hade kajal kvar i ansiktet från natten innan. Det här är en sann historia, men den kan även läsas metaforiskt.

Jag fick ett mjukt paket med posten igår. Det gjorde mig väldigt glad. Någon har varit någonstans, non? En fri och obunden kvinna roaming the world och kanske också the sky of the sky of a tree called life, non? Det här ska inte läsas metaforiskt.

ANTROPHAGUS

2009-05-18T11:34:00.003+02:00

Hatets fackla måste hållas tänd, no matter what. Det är det första de lär en när man byter om i f-92:ornas omklädningsrum till första korpmatchen i jumboserien. Efter fyra spelade och tre förlorade matcher vet jag att detta är sanningen om allt som har med ambitioner att göra och inget annat än. Jag är målvakt, men trots att jag springer minst av alla är jag alltid helt utmattad efter varje match. Anspänningen är enorm. Det påminner om kvällar på V-vägen, nätterna glittrade av dolkar, vartannat ord var en krok under Ramonas kjolar.

Nä, jag skojar. Det var inte så. Det var oändligt större än så.

Helt orelaterat har jag i min anteckningsbok någon gång under helgen skrivit sophistry, och under det ariadneledning. Jag fattar inte riktigt vad

-ledning kom från. En modernisering kanske, elledningen man följer för att komma till strömbrytaren. "Strömbrytaren" ska här läsas metaforiskt.

v. 20

2009-05-17T16:25:00.003+02:00

INSIKT: Jag förstår nu varför alla som cyklar på kärringcyklar blir så svettiga. Det handlar inte om dålig kondition eller grundkaraktär, utan om att man sitter i helt fel ställning. Det är som att bajsa stående, det känns bara fel helt enkelt.

FRÅGA: Om jag plötsligt bestämde mig för att falla i kärlek och kanske till och med inleda en relation med någon som inte var avståndstagande, aggressiv och antingen bipolär, narcissistisk eller gift - skulle det innebära att

a) den syfilitiska bakterien till slut nått hjärnan?

b) det faktiskt är möjligt för en människa att förändras i grunden?

Någon trycker på en knapp på andra sidan Bäckvägen och jag står patetisk och helplessly before the spirit at bay, och det är som att det både gått hundra år och ingen tid alls.

Men här är dagens outfit:

Det tröttsamma kriget mot allt

2009-05-14T14:38:00.003+02:00

De två senaste dagarna har jag sett två saker som påverkat mig oförklarligt mycket. Det första fick mig att gråta, det andra gjorde mig extremt irriterad. Jag cyklade omkring på Skogskyrkogården och hittade en förbommad del, i den södra änden. Det var en stor asfalterad plats omgiven av murar och baracker, och i mitten låg tre enorma pyramidformade jordhögar. Det var bara jag där. När kyrkogårdsförvaltningen märker att en grav inte besöks, att ingen lägger blommor eller ljus vid den, sätter de upp ett anslag vid stenen för att anhöriga ska ge sig till känna. Om ingen gör det tar man bort gravstenen och så blir det plats för en ny grav. Följaktligen stod det några gravstenar mot en mur bakom jordhögarna. På en av dem var dödsdatumet inte äldre än sent 70-tal. Det gjorde mig beklämd. Lite senare på väg ut cyklade jag förbi en man som låg på en filt och pratade med en gravsten.

Det som gjorde mig extremt irriterad känns ganska futtigt i jämförelse, men det är väl såhär i tider av värderelativism ett likvärdigt uttryck för svårigheten att vara människa eller vad vet jag. På Vivo igår: En man hade just betalat sina varor och stod och fyllde kassen när kassörskan upptäckte en vitlök på varubandet som tillhörde mannen, men som inte slagits in. När hon uppmärksammade honom på detta blev han förlägen och sa:

- Nä, jag skippar den.

Jag var en millimeter från att skrika:

- NEJ NU TAR DU DIN JÄVLA VITLÖK FÖR I HELVETET!

Jag resonerade som så att om man lagt en vitlök i sin varukorg med föresatsen att köpa den och gå hem med den och sedan eventuellt anrätta något med den, då ska man inte ge upp bara för att kassörskan missat att slå in den. Varför är det här så viktigt för mig? Jag kan inte begripa varför det här måste betyda något för mig. Det är så dumt. Men man får inte ge upp sådär. Man måste vilja saker, även om det bara är en vitlök.

Dagens outfit: Hubert de Givenchy står och funderar på om han verkligen borde brusat upp sådär vid kassan på Vivo, iförd sin personliga hommage till klanen Taikon.

Han var solen som lyste min stig

2009-05-13T15:51:00.002+02:00

Omständigheter bortom både min vilja och kontroll krävde att jag tog en taxi till Värtahamnen. Jag var nervös, skulle pengarna räcka? Rockfickorna var fulla med sedlar ihopgemade i ett ganska intrikat system för att underlätta distinktionen mellan det privata och det allmänna. Jag hann knappt känna lädret mot handlatorna innan taxichauffören satte igång att sjunga:

Jag tror nog jag nekar till ett anbud...

- Men snälla nån...

...från den vän jag skall möta idag.

- Snälla sluta nu.

Fast han liknar mest av allt en romersk avgud,

tror jag knappast han blir den som jag vill ha.

- Vem tror du att jag är egentligen? Du tar fel på person! Du tar fel... Det var aldrig jag. Det var någon annan. Någon helt annan...

Här tittar jag ut genom vindrutan, genom regnet som strilar ner diagonalt över vindrutan, den bleka försommarhimlen speglas i vindrutan, och i vindrutan ser man några ensamma solstrålar som trotsar det gråa. Medan taxibilen kör genom Värtans industriområde zoomar kameran sakta ut till ljudet av däck mot regnvåt asfalt. Sedan svart. Sedan eftertexter.

- Hörru, taxijävel. Ingen musik under eftertexterna!

Åh, mot honom ju andra män förbleknar,

fast dom kan vara rara var för sig.

Om det stormar och haglar och regnar...

Sloane Sq

2009-05-12T16:34:00.003+02:00

Jag skulle hälsa på en gammal vän i Alingsås, men jag tog fel buss. Jag hamnade istället i 1990, i London. Nu vet jag inte alls hur jag ska ta mig härifrån, har varit här ett tag och först nu fattar jag hur man använder telefonerna. Jag skriver detta genom ombud. Jag måste diktera allting, och människan som skriver är så jävla långsam och jag har inga fler pennies till telefonautomaten. Jag vet inte vad jag ville säga. Det är ganska roligt här, jag kanske stannar. Har köpt ett par nya Martens. Har fått en ny vän.

Day fink

2009-05-07T23:37:00.005+02:00

Det hände igen idag. Jag tog ytterligare ett steg i fel riktning, bort från människorna. Jag var på väg ut, ner för trappan, när jag såg en kollega och sa något om Victorias och Daniels förlovning. Jag var upprymd, för någon hade just lurat i mig att de skulle gifta sig i Ericsson Globe. Min kollega svarade något, men jag hörde inte vad. Jag har verkligen ingen aning. Så jag tittade upp mot himlen, skrattade till och skakade på huvudet och sa:

- Ja, det där vet man inte mycket om.

samtidigt som jag plockade upp cykelnycklarna ur fickan och gjorde en "låsa upp"-gest i luften. Som svar fick jag den vanliga besvärade/oroliga minen, börjar bli lite trött på den nu. För att lugna kollegan tog jag några halvhjärtade disco-steg medan jag tittade vädjande på honom. Det fungerade verkligen inte alls.

"När man tycker att något är nytt är det för att man är obildad". Ulf Linde sa det. Varför var det inte jag som sa det? (När jag säger detta drar jag ner kinderna med handflatorna så att jag ser riktigt ledsam och sorglig ut.)

Jag glömde ju dagens outfit-bilden imorse! Jaja, här kommer den i alla fall. Det var för varmt med keps idag, det ska gudarna veta!

Bare knuckles

2009-05-06T15:09:00.002+02:00

Jag tänker mig en ny sorts människa. En som går omkring i främmande städer och iförd röda hörselskydd skriker åt främlingar och muckar gräl, förolämpar oskyldiga. Jag såg en sådan människa idag på tunnelbanan. I skydd av ett dörrpar som stängdes skrek han inifrån vagnen ut mot perrongen:

- Nu fattar jag varför det kallas FJOLLTRÄSK! Såna som du borde hängas upp i lyktstolpar!

Sedan började han skrika på mig, och då upphöjdes situationen från teori till verklighet och blev genast mycket mer svårhanterlig. Det var precis som med mannen som kissade i trappen en handling jag vill ställa mig bakom men inte kan när det väl inträffar för att det är så obehagligt. Jag kan känna en sorg över det, att obehaget hindrar oss från att skapa den värld vi ju vill leva i. En aggressiv, gränslös, grälsjuk, kärleksfull tillvaro där människor plötsligt omfamnar varandra eller ting utan anledning. Där en man och en kvinna kan stå på Tulegatan och stirra på varandra i tio minuter för att sedan gå åt varsitt håll och aldrig mer träffas igen. Den ena ställer sig i en trappa och kissar utan att hålla i snoppen, och den andra tar på sig hörselskydden och sätter sig mitt emot mig på tunnelbanan och skriker rätt ut hela vägen till Karlaplan.

"In the hood there's no business like shoe-business"

2009-05-04T23:36:00.003+02:00

Jag har aldrig varit hos frissan, men av vad folk berättat är det ungefär som att gå till skomakaren. Man visar upp sin skam för en främmande människa och det blir aldrig trevligt. Jag gick till min skomakare på tunnelbaneperrongen och bad att få extra höga sulor på mina italienska handflätade loafers. Han tyckte det var det mest motbjudande han hört, ville absolut inte sätta höga sulor på ett par tunna italienska loafers.

- De här? De här sulorna kan vi ta, annars blir det för varmt. Du kommer svettas.

- Det där är ingenting, högre! Högre!

- De här då? Inte tjockare, det är inte rätt. Det är inte rätt...

- Vad är det med dig? Jag säger TJOCKA sulor, inte de där chipsen!

Till slut fick jag en acceptabel höjd på skorna, men det kostade orimligt mycket. Jag antar att det var priset för att få någon att ge upp sina principer. Men så är det, umgås med mig och du får ge upp de flesta av dina favoritprinciper. I alla fall om vi umgås länge nog. Skomakaren påminde mig om skräddaren min vän L gick till en gång i Rom med en skiss på en kavaj. I skissen framgick det tydligt att L ville att slagen skulle vara så stora att de gick över axellinjen. När skräddaren såg detta skrattade han. Sedan blev han arg. Och sedan blev han olycklig. Men L gick därifrån med stans fabbigaste kavaj.

2009-04-29T16:21:00.004+02:00

- Wohoo!

- Jippiii! Så roligt vi har det!

- Ja, verkligen!

- Bara min panna inte var så blank...

I shall wear "the" bottoms of my trousers rolled

2009-04-29T13:26:00.003+02:00

I en handvändning tappade livet sin lyster. Senast i förrgår sa jag till mig själv när jag vaknade:

- Livet skimrar!

Eller om jag sa "Världen skimrar", vad vet jag. Hur som helst har allt detta skimmer bara försvunnit. Det försvann lika fort som man släpper in fem mål på raken i en obetydlig korpenmatch på Skarpnäcks grusplan. När matchen var slut ville jag bara lägga mig ner i ett grustag och gråta. Har jag berättat om min vision? Tänk er att man cyklar väldigt fort nerför en backe. Vägen slingrar sig, det går allt snabbare, och till slut tappar man kontrollen över cykeln och man kör upp på en sorts ramp eller liknande och flyger tio, tjugo meter åt helvete. Man landar i ett grustag, gruset skvätter, dammet yr, och man mår inte alls bra. Man mår riktigt dåligt faktiskt. Men vad gör man? Jo, man hostar lite. Hostar lite till, ett sådant där skorrande otäckt host. Sedan lägger man sig till rätta och somnar. Det där hade ingenting med fotbollsmatchen att göra.

Förra veckan

2009-04-28T11:27:00.002+02:00

blev jag värvad till ett fotbollslag i södra Stockholms nionde division. Vi har spelat en match tillsammans, och den matchen förlorade vi. Jag var målvakt och släppte in tre mål. Samtliga var helt och hållet mitt fel. Men jag minns att jag gjorde ett par hjälteräddningar. Till exempel kastade jag mig dödsföraktande mot motståndarforwardens smutsiga dobbar vid ett anfall, bakom honom kom Nilsson, som var placerad bakom och inte framför anfallaren därför att han "kommit fel i steget". Jag minns att någon skrek av smärta, förmodligen var det jag. I andra halvlek gjorde jag en satsning mot en hög boll på en hörna och landade tungt på Nilsson, som efter det verkade märkligt trött i steget. Ikväll har vi match mot Örat United, och av korrespondensen på vårt lags mejlinglista att döma sitter coachen väldigt osäkert. "Tre poäng idag, eller kicken..." skriver man. Jag hoppas att lynchstämningen efter kvällens match inte sprider sig och även omfattar eventuella spelare som försöker glänsa och kanske gör en "Ravelli" och kastar in bollen i eget mål.

-

2009-04-27T11:31:00.002+02:00

I min ungdom badade jag ofta. Fyfan vilken lam mening. Hur illa skulle det inte vara att inleda en roman med den meningen? Om det är någon som just skrivit färdigt sin första roman och inledde den just så, vill jag be om ursäkt. Det är en bra mening. Den har potential. Vad jag vänder mig emot är att inleda en roman med en preposition, det är inte rätt. Men det skiter väl ni i, förstås.

De sex turkarnas dans

2009-04-24T22:53:00.002+02:00

Sommaren 2001 eller 2002 hände något av det vackraste och mest obegripliga någonsin. Jag var på Söderport med några vänner, en riktigt otrevlig krog vid Hornstull. Stämningen var aggressiv. Plötsligt reste sig en vän till mig och kastade sig över en man vid ett annat bord. Allt gick väldigt fort och det slutade med att min vän och jag satt utanför krogen, på trottoaren. Min vän grät tror jag. Jag satt och tittade på folk som kom cyklande på Liljeholmsbron när en pytteliten vit Fiat kom och tvärnitade framför oss. Ut ur bilen steg sex parfymerade turkar med uppknäppta Lorenzo-skjortor och stora guldsmycken och till bilstereons medelhavs-eurodisco stod de i en halv minut och dansade runt bilen, innan krogägaren kom ut och skrek:

- Bort! Försvinn härifrån! Försvinn för fan!

Så hoppade de in i den lilla Fiaten igen och försvann. Kvar fanns bara en doft av... Äh, men ni fattar. Det var fantastiskt.

sniffing a Paper rose

2009-04-24T00:07:00.002+02:00

Ett inslag i Sportspegeln för ett par år sedan handlade om en svensk hockeyspelare som hade slagit i USA, och vi fick följa honom en dag. Han bodde i en nästan overkligt opersonlig lägenhet. Han tränade tre gånger om dagen, och han åt tre gånger om dagen. Han levde ett inrutat liv. Han hade inga intressen. I sin frys hade han fyrtio kartonger med exakt samma portion kyckling med ris. Han tog fram en kartong och la den i micron och reporten frågade förundrat om det inte blev enformigt i längden att äta samma sak varje dag, tre gånger om dan. Men det verkade som att hockeyspelaren inte ens förstod frågan. Han var så förbi allt sådant. Sedan sa han:

- Jag vet inte, så slå mig hårt med en rutten äcklig planka över stjärten, men jag tycker John Martyns London Conversation har ett ganska snyggt omslag. Kanske är de där skorstenarna lite fula, kanske är bilden lite för hårt beskuren, kanske tycker jag inte alls det är ett snyggt omslag. Kanske är allt det här bara en dimridå, som döljer det enda som egentligen är viktigt.

Nä, det sa han inte.

Jag är trött när det ljusnar och jag ser

2009-04-22T23:22:00.003+02:00

Solen och den värmer mer och mer

Och jag glömmer vad jag vet

Men plötsligt är det här min verklighet

Och det bränner till fast jag gärna ville tro

Att jag hade glömt hur gråten kändes

Så plötsligt stod det klart

Att allting underbart

Kommer aldrig mer igen

Så kom han in härom dagen och sjöng för mig. Hans röst, mina ord.

Jag har fått svaret på varför jag varit så sömnig på sistone. Det gick upp för mig imorse när jag skulle tvätta mig och märkte att mina fötter var alldeles oerhört smutsiga. Från min lägenhet gick ett spår ner för trappen till rabatten utanför min grannes fönster. Det märkliga är att fönstret ligger så högt att man inte ens når upp att titta in i lägenheten, om man inte intresseras av slarvigt målade köksluckor med originalbeslag från 50-talet och skrumpnade ballonger i lampsladdar förstås.

Vidare kan meddelas att jag fick ett vredesutbrott lagom till middagen när det gick upp för mig att den man som genom mig (i min yrkesroll) både en och två gånger den senaste veckan tillskansat sig "vissa fördelar" genom att påstå att han var kulturattaché vid Portugals ambassad i själva verket är frilansande fotograf på min lokaltidning.

Helt orelaterat: Att vara dålig på något och ändå tycka att det nästan är det roligaste som finns, det är livet det.

2009-04-18T20:00:00.004+02:00

Idag var det som att jag sovit i femtio år och vaknat upp i en framtidsdystopi. Det låg som ett dis över stan och människor såg tärda och jagade ut. Jag såg inte solen. Däremot såg jag en man som stod mitt i trappan på väg upp från Hornstulls t-bana och kissade. Låt mig ge ett exempel för att illustrera exakt hur asocialt jag tycker detta val av toalett var: Det var som att klättra upp för ett träd, stjärtnaken. Jag uppskattar alla former av okonventionellt beteende, och av princip måste jag ställa mig bakom också detta. Men det bär mig emot, för det var ganska disgusting.

Sedan gick jag förbi två pojkar som spelade musik på sina mobiltelefoner. Den ena av dem, kanske tio år gammal, rökte en cigarett. När jag såg det började jag skratta, helt spontant. Jag vet inte, barn som röker, känns inte det lite gjort?

Och vi kanske inte behöver estetisera påsen heller.

Jag är helt utmattad.

2009-04-16T22:48:00.003+02:00

Har gått igenom en lång lista över samtliga partier som fick minst en röst i valet -94. En snabbanalys leder till insikten om att folk ändå är ganska roliga. Det, eller som det enda intressanta Olle Ljungström sa i dokumentären, att "de allra flesta borde spärras in". Jag hittade några favoriter (antal röster inom parentes):

PARTIET FÖR FRÄMJANDE AV SKITKÅTA KVINNORS STATSRÅDS

VÄLBEF. (1)

SATANCO SATANCONIZ PARTIET (1)

EN LITEN DEL AV POLEN-PARTIET (1)

P MOT "HEDERSKVINNANS HYCKLERI", MER F SOC. RÄTTV. MEL. ... (1)

SÅS-PARTIET (1)

PETER JANGEFJORDS BÖGPARTI (1)

TA VARA PÅ MILJÖN. TA HAND OM VARANDRA KRAM (1)

KUK- OCH FITTPARTIET (1)

PARTIET SOM VILL ATT SUSANNE OSTEN SKA PARA SIG MED EN

LITEN (1)

ALF SVENSSON-ÄR-ADOPTERAD-OCH-HAR-TVÅ-PAPPOR-PARTIET (1)

ETT NYTT PARTI MED NYA MÄNNISKOR (1)

EZENHEMER PLASTPÅSAR OCH BARNUPPFOSTRINGSREDSKAPSPARTIET (28)

De här spontant påhittade partierna rymmer så mycket hat. Så mycket vilsen och mörkrädd förtvivlan. Men också kärlek. "Sås-partiet", det kunde man byggt vidare på. Vidare kan tilläggas att Sverigedemokraterna tappade en massa röster i och med att 1236 personer skrev SVERIGE DEMOKRATERNA". Men vad handlade egentligen Ezenhemer-grejen om? Det var ännu fler än de 28 ovan som röstat på något med "Ezenhemer+plastpåsar+barnuppfostran", det låter obehagligt tycker jag.

I tried the Thames at Maidenhead

2009-04-16T16:12:00.002+02:00

Jag och Nilsson tog hissen upp på taket igår. Vi tränade en stund med maskinerna som finns däruppe. Ryggsträckaren var genuint obehaglig och fick mig att åldras kanske tjugo år i förtid. I motsats till vad jag väntat fick den inte alls ryggen att sträckas ut, men däremot kändes det som att mitt ansikte skulle explodera när allt blod åkte upp i huvudet. Låt mig upprepa: Otroligt obehagligt. Efter detta föll jag i sömn kanske fyra hundra gånger vid olika tillfällen under eftermiddagen, bland annat när jag skulle förevisa min gamla knivsamling för den intresserade allmänheten vid Spelbomskans torg vid Odenplan. När jag vaknade hade jag inga knivar längre, och jag hörde skalliga män i ribbstickade tröjor viska hotfullheter på finsk-svenska bakom mig.

Fy

2009-04-14T11:29:00.002+02:00

fan vad sömnig jag är. Snoozade i två timmar efter att ha drömt intensivt att jag så att säga uppträdde i bloggen Benknäckarvals. I drömmen var det ingen blogg utan ett tv-program, och jag stod och berättade en historia. Först gick det bra, jag var på topp, jag ägde tv-tittarna. Men historien drog ut på tiden och jag kunde inte komma ihåg vad det var jag skulle komma fram till. Jag glömde bort poängen och fick svår rampfeber. Genom tv-kameran kunde jag känna tittarnas leda och besvikelse, men värst var att jag sabbade Benknäckarvalsen med en trist och poänglös historia om min mamma.

Dagens outfit:

2009-04-13T23:24:00.003+02:00

Luddig orange nylon gör sig så bra mot rutiga gröna filttapeter och praktiska värmelampor. Även om brandskyddsföreskrifterna blir lidande. Varje kväll jag kommer hem tänker jag att jag kommer se ett utbrunnet hus och i samma sekund slås av insikten: "Just det, spisen!". Och i förrgår var det nära. Jag kom ut ur duschen och plötsligt luktade det så obeskrivligt illa. Jag kunde inte lokalisera källan, tänkte att nu har det hänt, nu har jag till slut bajsat på mig, hädanefter måste jag tas om hand. Men så var det inte.

Någon satt i en soffa i helgen och kände sig avskärmad från mänskligt liv. Det pågick runt omkring, men i högre grad inuti honom.

- Det är som att be Herren om nåd!

Porque e proibido pisar na grama?

2009-04-10T22:22:00.005+02:00

Idag cyklade jag omkring i en Harmony Korine-film. Vindstilla, lite orange filter, en illgrön fotbollsplan, en vattensprinkler. Unga människor. Alla unga människor är vackra numera, har ni märkt det? För min del handlar det nog om att det var typ femton år sedan jag var i deras ålder. Ni vet, cyklerna. Folk gick två och två, tre och tre, långsamt. Ingen på väg någonstans. Dagen var som just efter en utandning, man tittade länge varje gång någon cyklade förbi och allas ansikten var liksom öppnade. Jag blir så blödig när det är så här.

Igår natt såg vi No retreat, no surrender, och A berättade att den filmen nästan mer än något annat format honom till den han är idag. Mot bakgrund av att han tidigare under kvällen berättat om hur han en gång öppnade ett Facebook-konto i en gammal högstadielärares namn, och genom kontot kommunicerat med hennes bror, kom detta att betyda mer än det antagligen var tänkt. Något han missat de ca tjugo gånger han sett filmen, men som var ganska uppenbart nu, var hur extremt homosexuell den är. Bortsett från att producenterna verkligen måste letat upp norra Amerikas allra sämsta skådespelare och gett dem den styltigaste dialogen gay-porn style, hade huvudpersonen - en hunsad tönt i begrepp att hämnas elaka jocks och vinna tjejen osv - en liten tanig "vän" som han vid ett tillfälle använde som vikt i en övning där han låg ner och flexade skrevet i höjdled medan "vännen" satt ovanpå skrevet och åt chokladglass. Vidare skulle en grundligare tolkning av filmen ge vid handen hur huvudpersonens garage, som han använde som träningslokal, tjänstgör som metafor för hans dolda drifter - som sedan fick komma till ytan efter nattliga möten med en äldre man / framhallucinerad läromästare.

Sedan tog vi en taxi till Stadshagen och en pytteliten lägenhet målad i ockrafärger. Genom industriområdet förde taxichauffören kvällens tema trogen ett resonemang om att någon Måns Zelmerlöw-låt egentligen handlade om homosex. När vi kom upp med hissen möttes vi av en naken svart man i korridoren. Ingen av oss blev egentligen särskilt förvånade. Han hörde till den vid det här laget ganka avslagna festen, som till lite för stor del kom att handla om vem som luktade svett. Höjdpunkten kom när K klädde på sig igen (och började med tröjan), och jag fick ropa på R och informera honom att någon var stjärtnaken.

K och hans beau tog en taxi därifrån och chauffören (samma som kört oss dit) gav oss en sviken blick genom vindrutan när K skrek till mig från passagerarsätet: "I love you baby! See you tomorrow".

Tessaliens monark

2009-04-07T14:57:00.002+02:00

Jag cyklade lite på lunchen igår, åt en banan. Sedan kastade jag skalet på en gräsplätt. Som en perfekt förlängning av den vackra bågformade rörelsen bananskalet gjorde genom luften hörde jag en kärring:

- Skräpa inte ner!

Sedan kom Nilsson förbi och vi övade Halldoff-repliker medan han satt i sköna fåtöljen bakom kassan och åt sin lunch. Bänken nådde honom till hakan och framför honom fanns en öppen skjutlucka i glas, så han såg ut som en småväxt receptionist/Wes Anderson-Pepe med sin bolivianska näsa och immiga glasögon där han satt och spottade kyckling och ångkokta grönsaker, och kisade på folk:

- Är hon där snygg?

- Det är ett vykortsställ.

När han gått satt jag och tänkte som så att vad hettere, att mitt sanna hem är sagan, va, och min själ är lyra och dikt. Men såklart gör jag utan klagan min jordiska plikt.

Tom heter i själva verket något helt annat

2009-04-06T21:21:00.003+02:00

En gulblonderad man i trenchcoat och runda kryptonazist-glasögon gick in i vaktkuren härom veckan. Jag såg alltihop genom glasrutan, och tänkte att det skulle bli något slags slagsmål med antingen knivar eller skjutvapen inblandade. Han var anemisk och såg precis ut som John Ausonius när han rånade banker på cykel. Helt stunning alltså. Det blev inget slagsmål, han var säkerhetsvakt och skulle gå på kvällspasset. Idag vid stängning kom tre tjejer i nioårsåldern med varsin liten hund och frågade efter en vakt.

- Vad heter han?

- Tom heter han.

- Har han gult hår?

- Ja, och glasögon.

- Han ser precis ut som Lasermannen, vet ni det?

- Han är ful.

- Ja, jo. Men du, säg det inte till honom, va.

- Har jag redan gjort.

- Då blev han nog glad. Han jobbar inte ikväll. Vad vill ni honom?

- Han brukar låta oss kolla på film.

- Eh... Gillar ni honom, är han snäll mot er?

- Ja, han är jättesnäll!

Sedan kom en annan vakt och körde ut dem:

- Här ska ni inte vara! Ut med er. Man får inte ha hund härinne.

- Tom låter oss ha hundarna här!

- Men nu är inte Tom här!

De satt vid utgången när jag skulle gå.

- Åh, kan inte vi få en banan? Vi är så hungriga!

- Jag har bara den här, och jag måste gaina. Ska träna nu, va. Borde inte ni vara på fritids nu, eller hemma?

- Vi har påsklov. Och vi bor hos våran faster, men hon är inte hemma, och vi har inga nycklar. Vad är det för fel på den där vakten?

- Jag tror inte han gillar barn, bara.

- Hälsa Tom och säg att vi var här, ok?

Jag vet inte vad något av det här betyder, och vill inte komma med några antydningar åt något håll. Förutom att Tom är på väg places. Note to self: boka in en lunch med Toms stylist.

Det var en

2009-04-06T11:27:00.002+02:00

härlig vårdag i lördags, så jag gick ut, cyklade runt, kollade på ungdomar, kände av Telefonplans livspuls, kände ett hål i mitt hjärta. Tellus -91:or mötte ett överlägset Älvsjö och det var som att vi inte hade någon backlinje över huvud taget. Jag tänkte: Ska jag cykla hem och byta om till shorts, eller är det bara dumt? Det var dumt, för när jag öppnade dörren till mitt lilla hem sprang grannens siameskatt ut. Jag kan ha lämnat dörren öppen när jag gick. Katten kan också kommit in genom fönstret, för det stod och slog i vinden. Det konstigaste var hur som helst att den enorma skära kudden jag har i soffan nu låg på golvet. Kudden är ca 40 ggr större än katten, och det måste tagit lång tid och stor beslutsamhet från katten sida att välta ner den på golvet.

Har ni varit på H&M Hamngatan på sistone?

2009-04-03T21:27:00.004+02:00

Det står en man på nedervåningen, han jobbar där. Man åker rulltrappan ner och tror man hamnat mitt i en David Lachapelle-installation: En 50+ man i tredelad kritstrecksrandig kostym med perfekt slarvigt vikt näsduk i bröstfickan och en oknäppt knapp i varje kavajärm står i ett hav av billigt malaysiaproducerat junk och klär på folk kavajer. Jag kan gilla idén. Men går man till H&M är man väl inte ute efter att behandlas som någon som handlar på Savile Row? (Bloggers stavningsfunktion ger ledtrådar: "Menade du Säffle?") Man vill gå in, nypa i lite robotsytt bomulls-elastantrash, få sin snabba fix och sedan gå utan att behöva se en annan människa i ögonen. Och sedan slänga påsen med allt innehåll i närmaste papperskorg.

/\-\/-/\-\/-/\-\/-/\-\/-/\-\/-/\

2009-04-03T15:29:00.004+02:00

Imorse på väg ner för den vackra esplananden som leder till min grå betongkloss såg jag en brandbil under utryckning. Den åkte förbi mig i full fart och jag klappade händerna av förtjusning. En minut senare kom den igen, från andra hållet. Ytterligare en stund senare körde den förbi mig en tredje gång. Vid det laget hade jag tröttnat. En motorcykelpolis körde in till kanten och blev stående, tittade oseende rakt fram. Några meter bakom henne hade en kollega stoppat en bilist och kontrollerade körkort, och jag tittade på polismotorcykeln och tänkte: Om jag satte mig på motorcykeln och mot förmodan fick igång den, skulle då polisen försöka kasta av mig? Eller skulle han avvakta, för att inte riskera att skada motorcykeln? Skulle han skrika "STANNA!" med myndig stämma, eller skulle han skrika "Stanna! Snälla, stanna, snälla du...!" för att han redan sjabblat bort två motorcyklar?

Mamma, jag och A var på IKEA för några veckor sedan. A köpte en säng. Den sängen har sedan dess fram tills igår stått inplastad, ovanpå en annan säng som A påstår förstörts av mannen som hyrde hans lägenhet i höstas. A har sovit på en madrass bredvid dessa två sängar, i väntan på att han ska hämta kraft att måla väggarna. Igår ringde han och var bekymrad:

- Den nya bäddmadrassen luktar så jävla illa. Den stinker verkligen.

- Men då får du tvätta den.

- Är det meningen?

- Ja, om den stinker måste du ju tvätta den.

- Men du förstår ju inte. Är det meningen? Är det meningen att man måste tvätta något man just köpt?! Det är vad allt handlar om: "Är det meningen?"

- Jag har en diagnos

2009-04-02T14:02:00.003+02:00

sa jag till Pia. Hon tittade oförstående. Jag sa det igen. Hennes tunna hemmanent riste lite medan hon försökte processa mitt mimande på andra sidan glasrutan. Den är mycket ljudisolerande, man hör ingenting genom den. Allt blir otäckt och obegripligt. Pia såg mer och mer ut som Laura Dern. Jag sa min replik som Stina Ekblad. Jag sa:

- Alla går omkring här som statister. Vad är syftet med allting egentligen, Pia?

Den här gången som den tyskbrytande meteorologen på P1. Men ingenting fungerade, inget nådde fram.

Den utökade behörighetens sorgsna sång

2009-04-02T13:25:00.003+02:00

Härom veckan kom det till mig som en insikt, som en besatt drift, en ångest: Jag måste upp på detta tak! Jag tog hissen upp till våning 6 och möttes av en dörr som inte öppnades hur frenetiskt jag än gnuggade mitt passerkort i den för ändamålet placerade springan. Jag fick ta hissen ner till bottenplanet och tala med männen i blåställ.

- Så du vill upp på taket säger du...?

- Ja, och det genast!

Han loggade in på sin datamaskin och började modda med mina behörighetsnivåer. Jag tittade nyfiket över axeln på honom, trots att han sa åt mig.

- Du får inte titta här! Gå bort och ställ dig där.

Det gjorde jag, men smög tyst tillbaka och såg att den högsta behörighetsgraden hade man om man hade tillgång till blåställens toalett.

- Vad är det för speciellt med eran toalett?

- Jag sa ju åt dig att stå där borta!

Jag fick min utökade behörighet och tog hissen upp till taket och såg att det fanns en bastu och ett gym. (Jag gjorde det i sällskap av ett blåställ som hela tiden tjatade om att han varit med i Mannen på taket. "Åh, vad gjorde du?" frågade jag. "Du vet trästegen poliserna använder för att komma upp på taket där på Dalagatan? Den körde jag dit, till inspelningsplatsen".) Fast "gymmet" var snarare tre maskiner från tidigt sjuttiotal varav två var fullkomligt obegripliga att förstå sig på, och den tredje krävde assistans från två personer som spänner fast en på en bräda, och sedan roterar en försiktigt. Syftet med just den maskinen ska enligt tillförlitliga källor vara att sträcka ut ryggen. Men en kollega som prövat den blev yr och fick gå hem från jobbet efter att ha använt den. Han sa att maskinen förde honom närmare "det ledsna barnet" inom honom.

Det gråtande ögat

2009-04-02T12:29:00.012+02:00

Jag sitter på andra våningen i en stor betongkloss och ser människor gå ut och in. När man tar personalingången ser man på husets ena kortsida en ventilationsfläkt. Den är formad som ett öga, och ur ögat rinner kondensvatten. Det hela ser mycket ledsamt ut. Jag väntar på att Thorsten F ska ringa. Ungefär två gånger i timmen går det förbi en man i grön canvasjacka. Han omges av en alldeles särskild... hopplöshet. Jag tänker mig att han jobbar på en av alla små stiftelser eller förlag som hyr kontor i huset. Jag tänker mig att han om dagarna redigerar en trist filmtidskrift med tema: Robert Bresson med svartvita lågkontrastbilder av Ingmar Bergman och John Travolta, och ringer runt och söker anslag och stipendier och har ena kortväggen full av post-it-lappar med numren till de institutioner han ska ringa tillbaks till för att de inte svarade senast han ringde. Jag tänker mig att han befinner sig på en helt annan plats, metafysiskt. Jag brukar försöka få kontakt när han går förbi:

- Rökpaus?

Han tittar på mig som om jag ropat "Yabba-dabba-dooo!" med uppsträckta händer.

Thorstens mörker

2009-04-01T14:07:00.002+02:00

Vårsolen gjorde mig så fjollig och glättig igår. Jag riktigt skäms när jag tänker på det idag. Såg eftermiddagssolen strila in genom receptionistkärringarnas nästan helt tättslutande persienner och utbrast, medan jag vevade med armarna (på ett förvånansvärt impotent och otydligt sätt):

- Det är så fantastiskt att solen skiner igen!

Snett bakom mig, vid en hylla, stod en skuggfigur. Hans rygg var krökt och han var alldeles för varmt klädd. Aggressivt sa han:

- Det är ÄCKLIGT! Den kalla ondskefulla vårsolen KROSSAR mig.
- Ja, jo.
- Septembersolens orangeröda, det är något det.
- Men då är det ju snart slut!
- Det är redan nu slut...

När han steg fram ur dunklet såg jag att det var Thorsten F. På riktigt var det det och han såg inte frisk ut. Han ställde sig mycket nära mig och sa:

- Kan jag låna en Smakis? Jag kommer tillbaka om en timme och betalar. Jag kommer tillbaka, jag är 47 år. Ska till Erstagatan en sväng bara.
- Javisst, det är klart.
- Jag tar två.

Han lämnade sin jacka och en plastpåse. Jag var borta när han kom tillbaka, men han lämnade en lapp där han skrev att han skulle ringa mig senare och avhandla något. Jag känner mig ganska illa till mods just nu.

Men ni ser? Jag efterlyser aggressivitet, och dagen efter dyker Thorsten F upp, i munkjacka och stirrig blick. Det här får bli ett budskap till alla ungdomar.

Pias mörker

2009-04-01T13:52:00.005+02:00

Jag är ett kringdrivande fartyg utan segel. För att inte driva ut på öppet hav och gå under måste jag gripa tag i all fast materia jag ser. Varje kvist, varje träbit. En av receptionistkärringarna fick tjänstgöra som träbit imorse. Jag försökte konversera henne som vore jag en människa.

- Ja, nu du Pia, nu är det ändå vår!
- Jaaa, det är väl underbart!
- Mmmm... Jojomen!
- Jojo.
- Ska du resa bort någonting i påsk?
- Vi ska till stugan, det ska vi. Bara ta det lugnt, sitta på uteplatsen...
- Och dricka en massa bag-in-box...

Pias ansikte blev en provkarta över olika sätt att visa ångest och förvirring.

- Jaaaeeeh... Nä, det ska vi väl... Eh, ja, jo...

Jag rörde vid någonting djupt inne i Pia, och jag önskade att jag inte gjort det. Det var verkligen inte meningen att röra vid ditt mörker, Pia.

Jag hör

2009-03-31T01:12:00.004+02:00

hur de tiger ihjäl varann på våningen ovanför. Jag hör det lika tydligt som jag hör min orangutang till granne spela svensktoppsschlager i badrummet. Lika tydligt känner jag lukten av klor från min förut röda men numera grisrosa cardigan. Jag skulle vilja uppställa två icke förhandlingsbara krav när det kommer till att ha på sig cardigan:

1. Var inte otränad. Det är osmickrande.

2. Var inte rädd. Inget plagg döljer rädsla så illa som en illasittande cardigan. Och du, titta dig i spegeln. Din cardigan sitter illa.

Jag skulle helst av allt vilja bränna min skära cardigan. Skulle vilja bränna alla cardigans i hela långa landet, så arg blir jag. Sedan måste vi re-ekipera hela svenska folket. Det behövs mer aggression. Jag vill att vi går åt det här hållet:

Tror ni att någon av de här människorna skulle backa för en fajt? Tror ni att någon av dem skulle sitta tyst om de såg någon göra något ostiligt? Tror ni att någon av dem skulle ta på sig en cardigan?

Inledning

2009-03-30T15:49:00.003+02:00

Mamma ringde i söndags. Jag trodde någon hade dött, så oändligt olycklig lät hon.

- Vem... vem har dött?!
- Det är datorn. Jag får den inte att fungera. Jag får den INTE ATT FUNGERA!
- [Djup suck av lättnad] Så nu mamma. Vad är det som har hänt nu?
- Jag har knappat in mitt lösenord, men den vill ändå inte fungera... Näe, det går inte, det går inte...
- Mamma, snälla mamma, kan du försöka släppa känslan av att jorden just gått under?
- Men vad ska jag GÖRA då? Det fungerar inte!
- Men exakt VAD är det som inte fungerar?
- Jae... Det är datorn. Hur menar du nu...?
- Är det internettet som inte funkar? Eller är skärmen bara svart?
- Eh, va? Eller...? Hurdå?

I fredags sa jag till en främmande tjej att jag tyckte hon luktade gott. Med ens kände jag att jag gått över en gräns. Jag kände mig som en hund, förstår ni det? Jag märkte på henne att det inte fanns beredskap för en sådan komplimang.

- Ja, jag tvättade mig idag.
- Det är bra, det ska man göra. Det är viktigt att tvätta sig noggrant.

En nackdel med att ha ett jobb som inte sysselsätter en i någon högre grad är att man blir lite slirigare i kontaktförsöken. Fördelen är att man har tid att fördjupa sig i Hite-rapporten om kvinnor. Ska låna ut den till B. Härom dagen, när vi stod och hängde vid smithmaskinen och fingrade på 15-kilosvikterna, sa han att när tjejen han är med säger att hon vill att han gör på ett annat sätt, då vänder han på sig och somnar, i ren ilska. Och då har han ändå svårt att somna i vanliga fall. Jag blev ganska paff.

- Men, det är ju helt sinnessjukt. Så kan du ju inte göra. Är du fem år gammal eller?
- Skiter jag i. Jag gör som jag vill. Gillar hon det inte kan hon dra åt helvete.

Home movie

2009-03-25T22:59:00.002+01:00

Iförd off-black dubbelknäppt kavaj i linne, de gamla trasorna till smalrandiga shorts jag köpte på Broadway i fjol, och jodphursen jag fick, ska jag gå med huvudet nedböjt och släpa ett stort fång pioner i vägrenen. Sakta ska The night I heard Caruso sing tonas in. Sedan svart. Eftertexter, ingen musik. Jag kan inte nog understryka vikten av oackompanjerade eftertexter. Vindens sus i träden, en bil som åker förbi. Jag kan sträcka mig så långt, men ingen musik. Hemskt med musik under eftertexterna.

-

2009-03-23T21:36:00.001+01:00

På tunnelbanan från jobbet står jag bredvid en kvinna som plötsligt brister ut i gråt. Hon gråter in i mobilen:

- Min släkting har dött! Jag ville ringa dig och säga det... Min enda släkting i stan... han har dött...

Jag tittar runt, ingen låtsas om henne. Jag tänker på flera saker. Jag tänker på varför kvinnan refererar till sin döda släkting som just bara "släkting", flera gånger dessutom. Jag tänker på hur tacksam jag är att min närmaste familj är vid liv. (Jag glömmer inte, ta i trä.) Jag tänker på hur tacksam jag är att jag bor i en stad, där man om man är vaken får se levande människor leva sina liv runt omkring en. Jag undrar också hur jag borde göra, ska jag gå fram till henne och lägga en hand på hennes axel, och kanske säga något? När jag stod på en flygplats i Rom för sex år sedan och grät efter att ha ringt en vän och hört honom berätta att hans cancer spridit sig till hjärnan, att han hade bara ett mirakel att hoppas på, då kom en man fram och frågade hur det var fatt. Jag kunde inte säga något till honom, det gick inte. Men jag minns honom och hur han såg efter mig på väg ner för rulltrappan, ner mot incheckningsdiskarna. Medan jag minns det här går kvinnan av och försvinner bort genom väggen av rusningstrafikanter. Dörrarna stängs, och snabbare än jag egentligen vill det är jag tillbaks bland de levande igen.

"jo, jag säger det säger det så hära:"

2009-03-23T20:37:00.004+01:00

Mamma mamma mmmmmamma
kom hem från VI:s årliga bok-kryssning. "Det var mest en massa kärringar där", sa hon och jag var ärligt och uppriktigt förbryllad. Hon hade med sig en bok till mig av Jens Liljestrand, en novellsamling. Jag har oftast svårt för novellsamlingar, pga vemodet som griper mig när jag läst ut en novell och måste börja på en ny. "Nästa novell kommer inte gripa mig lika starkt som den förra!", tänker jag. Dessutom är formen ofta så snarlik i de olika novellerna.

Jag har hunnit halvvägs igenom Paris Dakar och jag gillar den. En av historierna berättas av en tjock mongoloid, och sådant vill jag premiera. Men jag irriteras av alla samtidsmarkörer, plus att tematiken hela tiden rör sig kring det problematiska konstituerandet av manlighet (vilket är en samtidsmarkör om något) och jag är så less på sådant. Missförstå mig inte, jag vill att vi problematiserar saker, och särskilt det vi tar för mest givet. Men just manligheten är inte en av de sakerna. I alla fall inte bland de skikt som kommer läsa Jens Liljestrands bok. För övrigt efterlyser jag en novellsamling där inte en enda av novellerna ser ut på följande vis:

En person befinner sig på ej namngiven plats, oklart om det är av fri vilja. Personen möter en eller flera främlingar, oftare än inte ganska eller mycket osympatiska. Främlingarna kommer med ett erbjudande, men det verkar inte finnas någon möjlighet att säga nej. Huvudpersonen accepterar, eller snarare resignerar, och ger upp sitt självbestämmande och deltar plötsligt i ett otäckt och sadistiskt experiment. 12 av 14 sidor in i berättelsen vet läsaren fortfarande inte:

1. Vilka de sadistiska personerna är
2. Vem huvudpersonen är
3. Exakt vad experimentet går ut på

Novellen slutar i tio fall av tio med att huvudpersonen befinner sig på okänd plats, svårt kränkt, utan byxor.

En gammal byahoras tandlösa sång

2009-03-21T23:25:00.003+01:00

Jan Eklund, den helt anonyma litteraturkritikern i DN skrev idag om en bok om The Paris Reviews grundare George Plimpton. Och hur intressant det inledningsvis än är att läsa om driftiga och begåvade människor som skapar helt nya saker faller det snart ner ett flor av damm och jag tänker "jaja" när giganter som Hemingway tas som intäkter för en litterär rörelses storhet. Jag har i och för sig inte läst en enda bok av Hemingway. Jag vet att jag borde, men det vore som att ligga med byhoran, sist av alla. (Jag pendlade mellan "byns hora" och "byhoran", känner nu att jag valde fel - rytmen blev för stötig.) Fast jag är bara lat, feg och trist.

Nu till det jag ville säga. Jag läste i artikeln:

"Det berättade tidskriftens nuvarande redaktör i första bandet av The Paris Review interviews. Den tredje boken kom helt nyligen och är rena skiten."

Det var den vackraste mening jag läst i en svensk dagstidning på sex tusen år. Den plötsliga aggressiviteten efter all hänförd beundran! Undrens tid är inte förbi, tänkte jag. Och tänkte så i ungefär tre sekunder tills jag såg att det inte alls stod "skiten", utan "skatten". Det svarta sammetsdraperiet fälldes på nytt.

Det här är också roligt:

2009-03-21T19:41:00.002+01:00

Men på ett annat, lite mer lättillgängligt sätt. Den hängde i min mammas trappuppgång. Jag har haft den gömd i en låda sedan jag tog den, övertygad om att jag gjort mig skyldig till ett ganska grovt brott. Juni var inte över när jag rev ut den ur kalendern, förstår ni.

Idag hittade jag äntligen det jag letat efter i alla dessa år. En dubbelknäppt kavaj. Jag har under kvällen tvingats kväsa flera impulser att klippa sönder mina gamla jackor och kavajer, för inget devalverar ens gamla plagg så mycket som ett nytt. I affären frågade A mig:

- Jag är liten va? Folk tycker jag är en liten kille?
- Ja, jo, du är ju ingen bjässe precis...
- Men du menar att folk tänker om mig "A, det är den där lilla killen"? Jag vill inte vara den lilla killen!

Sedan spraymålade jag och A en av hans väggar i guld. Det blev extremt snyggt, förmodligen lika snyggt som sovrummet hemma hos, vilka var det nu, D&G? Det är en sådan lyster i guldfärg på sprayburk. Och färgen avger en mängd olika tungmetaller som gör det lite lättare att röra sig ute bland folk. Jag försökte utröna om det var tungmetallerna eller syrebristen som gjorde att jag plötsligt fått så svårt att tänka en tanke till slut, men jag gav upp.

Det här tycker jag är roligt:

2009-03-18T22:12:00.002+01:00

I övrigt kan vi väl komma överens om att det inte finns någon större downer än illasittande kalsonger? Samt att bibliotek ofta är egna små slutna universum av dunkla och/eller patetiska drifter. Man tänker på en sak, läser om en annan. Man tittar på någon, tänker på någon annan.

Carry on

2009-03-16T11:30:00.003+01:00

Verkligheten var i själva verket en helt annan. Ambitiösa och ångestfria ungdomar med impulskontroll och pragmatiska åsikter. Själv var jag upplöst och aggressiv, grät flera gånger under natten och hotade flera personer med tillhyggen, bland annat en korkskruv. Men jag hade väldigt roligt. J var den perfekte värden, han laissez-faire-styrde natten mot gränslös anarki och vid ett tillfälle hotande han mig till livet med sina bara händer. Men det enda jag ville med hans spetsklädda särbo var en ingång till Polishögskolan där hon undervisar i konflikthantering och möter blivande poliser som oftare än inte vägrar ta order av kvinnor. Jag och A pratade om Anna O med en blivande allmänläkare och medan jag för mig själv låtsades att vi i själva verket förde ett metasamtal kring något helt annat såg jag att Colin Farrell-lookaliken jag talat med om svensk åttiotalsrock kom in i köket och närmade sig snett bakifrån. I handen höll han en Peter LeMarc-skiva, och hans skjorta var inte knäppt ordentligt.

Ska vi skita i det här nu,

2009-03-13T16:35:00.002+01:00

ska vi bara säga att vi ses på festen ikväll, i tolvrummaren på Grevturegatan? Den med spiraltrapporna? Den med transor, muskelberg, femme-fatales, ashårda farstatjejer i Fila-skor och Lady Sovereign-frippa, nazister, gamla queens, tråkmånsar, pryda tjejer i pennkjol och svart diadem, storslagna kärringar i sjok av dyra textilier och kakor av intorkad underlagskräm i ansiktet? Halv tre, funkar det för er?

Skittles & Whippets

2009-03-13T15:22:00.004+01:00

Istället för att vara ute med andra under-achievers vid varuintaget bakom containern med tändargas, rökheroin och crack-kokain, hänger jag på www.drugfree.org. Där beskrivs knarket så sakligt att man kan läsa sig till vilket rus som helst. Men det bästa är att de listar slangnamnet på varje knark. Och man kan skönja två huvudgrupper i fråga om positiva/negativa konnotationer:

Beautiful
Candy
Lady
Mary Jane
Lucky 7
Snowbirds
Miss Emma
Tweek

Sedan blir det lite otrevligare:

Chronic
Date rape drug
Grievous bodily harm
Junk
Mud
Death

Min favorit är Death. Eller Grievous bodily harm, jag kan inte bestämma mig. Vore jag blandmissbrukare skulle kombinera dem med Tweek.

Croneman

2009-03-13T11:48:00.003+01:00

är smart och sympatisk och har alltid rätt och så, men kan det inte bli lite tröttsamt i längden? Jag kan längta efter lite obegriplighet. Att han skulle säga något som inte landade i ett så väntat samtycke, att han inte hade så rätt hela tiden! Och sedan undrar jag varför Jens Hassen K blev så stött över "negerboll" i tv häromsistens. Men så är jag ju inte neger själv, heller. Men jag känner en. Eller ja, vi umgås inte så mycket numera. Kan sakna Stig Larsson. Kan till och med sakna Anita Goldman och hennes texter i DN, som vad de initialt än verkade handla om, alltid, helt utan undantag, kom att behandla Förintelsen och den antisemitism hon såg precis överallt i det svenska samhället. Inget konstnärligt uttryck var i hennes ögon för grunt och ointressant för att inte bära på ett djupt, men skickligt sublimerat, hat mot judar. Jag förespråkar ingen trist mobbning, bara fruktlösa, icke opinionsbildande utspel. Eller jag vet inte.

Mer missnöje: Jag gillade verkligen inslaget i Babel där Martina Lowden tipsade om en bok och hade med sig en engelsk synonymordbok. Hennes uppenbarelse var så påfrestande och intensivt jobbig, det var som att se en uppsättning av Mutter Courage med patienter från neuropsyk i rollerna. Det var bara hon, supernervös, upplyst av en spotlight i ett ogenomträngligt mörker. Men sedan hände något. Någon fick en idé, och den idén var inget bra. Man tog in publik i studion, och jag antar att tanken var att appellera till en bredare publik. Varför det nu skulle få den effekten, men det kanske det gör, vad vet jag. Effekten blev att bara de gäster utan överjag, eller spegelneuroner om ni vill, kan få något av intresse sagt. Jag är inte heller särskilt imponerad av Olle Ljungström, men jag tror verkligen, mot bättre vetande, att han i rätt setting kan vara ganska intressant. Men han känns så lat. Som att han aldrig tänkt färdigt en tanke, för att han aldrig behövt. För att han alltid varit omgiven av människor som projicerat sina hoppfulla förväntningar på honom, och fyllt i det som fattats.

Någon störde sig enormt på Junot Díaz breda amorbågar, och jag störde mig på Alex Schulmans blekta mjölktänder. Men amorbågarna är uppenbart mer en spegel av själen än tänderna anser jag.

2009-03-13T00:39:00.000+01:00

Så här:

2009-03-12T21:20:00.002+01:00

Jag tänker mig att jag åker iväg och studerar några terminer i någon håla. På dagarna är jag en mönsterstudent - ambitiös, disciplinerad, går upp i ottan och springer en mil (som uppvärmning före gymmet), tackar nej till roligheter, tackar nej till sex, dricker ingen alkohol, klär mig som en kombo av jock + Taikon, skrämmer folk med min stramhet, framstår som en fascist, har emellanåt absurda och reaktionära åsikter, söker aldrig konsensus, men håller mig lugn i alla lägen.

På nätterna stjäl jag bilar, kör ut dem till skogs och kraschar in i träd, eldar upp dem, gräver ner dem på åkrar, och rasar i säng i gryningen, utmattad.

The life and death of a small and flickering will to sit down and read

2009-03-12T20:38:00.002+01:00

Gick in på biblioteket och tog den första bok som TALADE till mig. Det blev en roman om en kvinna som efter nio års äktenskap lämnar sin man under en semester i London. Boken inleds med ett citat av Eva Hoffman, från hennes Lost in translation. I facksal 1 hittar jag en annan bok av henne, Shtetl : the life and death of a small town and the world of Polish Jews, och sätter mig och börjar läsa. Det är en liten, helt kubisk läsesal, med långa bord i något slags polerat svart träslag. Men jag distraheras av en enormt fet man som står och suckar högljutt över en meterhög bokhylla på hjul. Han står vänd med ryggen mot mig och jag ser att han trätt i skärpet i endast en eller högst två hyskor, och jag ser mer hud än jag har lust till. När han inte suckar och stönar i vanmakt över bibliotekets godtyckliga katalogiseringssystem hostar han en hosta utan slut. Varje host är identiskt med det förra, och man tänker: "Han kommer aldrig sluta hosta".

Lassie på äventyr

2009-03-11T13:39:00.003+01:00

Jag bodde under en hemsk vecka en senvinter för flera år sedan i ett utkylt och mycket fuktigt rum i en gammal övergiven herrgård vid Tibern i Rom. Rummet var ett av flera i en lång korridor, och rummen låg i fil. Längst bort bodde en albansk familj som låst in sig och vägrade betala hyran. Från deras rum spred sig en kvalmig lukt av fuktigt ylle, otvättade sängkläder och buljong. Nere i den stora vestibulen satt hyresvärden i uppvärmda och upplysta rum, medan jag och alla andra gäster sov i alla kläder vi hade med oss, och tätade de trasiga fönstren med fuktigt tidningspapper. Min gitarr mådde väldigt dåligt och gick inte alls att spela på, halsen kröktes av fukten och kylan.

Jag ringde på en annons där någon hyrde ut en plats i en dubbelsäng och fick komma hem till tre tjugoåringar som bodde i en mörk och deprimerande tvårummare med galler för fönstren, eftersom den låg på bottenvåningen. Vi satt i deras kök - jag i en halsknäppt button-downskjorta och de i Pearl Jam-tröjor och halvfärdiga dreads - och de frågade om jag brukade använda maruijana. Jag svarade att det gjorde jag inte, för jag kände att galenskap var något som ändå skulle drabba mig tids nog utan kemisk påverkan. "Men för all del, jag dömer ingen". Sedan avslutade jag med att initierat kommentera det faktum att på Sicilien, där killarna kom ifrån, var det brukligt att använda den arkaiska, och något litterära tempusformen passato remoto, medan man norröver höll sig till standarditalienskans passato prossimo. När jag sedan ringde dem ett par veckor senare och de förklarade att rummet gått till någon annan blev jag uppriktigt förvånad och undrade vad jag gjort fel.

Jag tänker på det här nu, medan jag tittar på cateringpersonalen duka upp muffins och kaffemuggar till eventdeltagare i vatten- och hydraulikbranchen, utfittade i v-ringade Brothers-tröjor med laminerade name-tags och chinos.

- Jag ska pissa på era gravar!

ropar jag.

La Luna

2009-03-11T11:35:00.002+01:00

Receptionistkärringarna på andra sidan glasväggen är besatta av low-brow brottsjournalistik. Jag hör dem läsa från nättidningarna:

- "Mördaren är ännu på fri fot och antas vara beväpnad och mycket farlig".
- Ströp han henne?
- Ja, med en scarf.
- Vems scarf?
- Det vet väl inte jag vems scarf! Jo, vänta... Det var hennes scarf, han ströp henne med hennes egen scarf!
- Stackars kvinna!

Det var en så märklig förmiddag. På tunnelbanan när jag reste mig för att gå av reste sig samtidigt en äldre man för att släppa förbi mig, och i en och samma fullkomligt ofrivilliga rörelse gjorde han i hukande ställning och utan att lyfta fötterna från golvet en 180 graders vridning och satte sig på sätet på motsatta sidan, tvärsöver gången. Jag tittade på honom och kunde inte hålla tillbaka ett skratt, samtidigt som jag blåste en stor bubbla av snor ur näsan.

Sedan gick jag över en skolgård och möttes där av en grupp små förskolebarn som såg ut som pepparkaksgubbar med armar och ben rakt ut från kroppen.

- Luna! Luna! Inte i vattenpölen, Luna...

Allt jag vill ha är något annat

2009-03-09T12:54:00.004+01:00

I min nya personliga kampanj för att inte lämna något halvfärdigt försöker jag tvinga mig igenom en bok om en man som blir av med jobbet som supporttelefonist på Pfizer och kastas ut i en hopplös tillvaro utan framtidsutsikter. Boken är skriven i samma stil som låt säga allt som skrivits av 25-35-åriga män från nordamerika och Norge samt vissa delar av Stockholms innerstad de senaste femton åren: En halvung man utan vare sig livsambitioner eller avslutad utbildning, oförmögen att ta ansvar ens för sig själv eller sin döende Ikea-planta, men med en avväpnande charm och en maruijana-dimmig ironi. Mannen misslyckas aldrig med något eftersom han aldrig försöker, och varje idé om ambitioner åt det ena eller andra hållet punkteras av rädslan att fastna i något som kanske kommer bli tråkigt.

Den här boken är tråkig. Den handlar alldeles för mycket om mig. Jag önskar mig: En icke-biografisk, larger than life, bok om en människa med motiv, som försöker, och kanske misslyckas, och viktigast av allt - inte är besatt av sina föräldrar och sin barndom. De här böckerna finns, men de brukar inte ha så snygga omslag. Dessutom skildrar de ofta ett "myllrande stadsliv" och är ofta en rik och episk släktkrönika osv.

Old despair, new agony

2009-03-05T22:36:00.002+01:00

I en korridor på min arbetsplats luktade det gödsel idag. Det är inte en sådan arbetsplats där det borde lukta gödsel kan jag tala om för er. Men det gav en flyktväg, som när man luktar på importerade jordgubbar på Ica mitt i vintern. Sedan tänkte jag på det här, som jag läste i en bok, minns inte vilken. Tänkte att du skulle gilla det.

There is an air of unreality about him; everything means something, and then it also means something else.

Så var det ju alltid med dig.

99¢

2009-03-05T22:01:00.002+01:00

På Jay Leno hade de ett inslag för ett tag sedan som gick ut på att de visade upp saker folk hade hittat i sk 99 cent-stores. Det absolut roligaste var en jordglob där hela afrikanska kontinenten bara bestod av två länder: i norr ett vidsträckt "North Africa", och söder om detta ett ännu större "Doctor Gongo". Tillverkarna av den här jordgloben hade alltså sett det som tillräckligt trovärdigt att två tredjedelar av Afrika utgjordes av ett land vid namn Doctor Gongo. Och inte ens "Kongo", utan "Gongo". Och "Doctor"! Jag vet inte hur man ska angripa det här. Det är så overkligt. Så overkligt bra.

Sweet and Lowden

2009-03-04T14:38:00.004+01:00

Jag skulle vilja bilda en Martina Lowden-fanclub. Hon läste texter på Rönnells igår tillsammans med någon färglös människa, och man kan ju inte sluta titta på henne. Hon är verkligen obehaglig, på det bästa sättet. Mamma var med, hon hade kommit tidigt och tagit platser nästan längst fram. Jag blev lite kallsvettig, tänkte att "improvisationen" som utlovades i programmet skulle innefatta att jag drogs upp på scenen för att delta i en ordlös dans kring temat "okroppslighet" eller något annat av motsvarande obehagsgrad. Jag satte mig och råkade samtidigt stöta till en kärring i kort spretfrisyr och höstfärgade kläder:

- Oj, förlåt!
- Jaja.

Mamma hade köpt ett glas rödvin, och sa:

- Nu har jag druckit en halv flaska vin, och jag börjar känna av det!
- Ett halvt glas, mamma.
- Jaja.
- Jag tar glaset nu, mamma.
- Du behöver inte oroa dig för mig, jag ska inte göra mig till åtlöje. Kommer bara somna i något hörn någonstans.

Titta här

2009-03-04T14:23:00.002+01:00

vilken fin kanal Polydor har på Youtube: http://www.youtube.com/user/polydorclassics. Oavsett om man gillar arbetarklassromantisk northern soul-derivat eller inte kan man studera en perfekt tröja i Style Councils You're the best thing, hur man hanterar en mick på ett lagom fjolligt sätt i Walls come tumbling down (även om jag föredrar när man liksom riktar micken mot publiken och sjunger in i den underifrån), eller bara en perfekt video: Catch. Men varför det någonsin i världshistorien varit populärt att ha på sig vita oversize t-shirts instoppade i svarta Crockers övergår mitt förstånd.

non-inflammable celluloid

2009-03-02T23:43:00.004+01:00

Jag har varit så jävla ledsen på sistone. Jag skyller det på Ted Hughes Visit, och att jag såg om Philadelphia. Slutscenen är helt outhärdlig. Den som inte lipar där har helt enkelt inget hjärta. Och det irriterar skiten ur mig att en av de där muntra landsortstandade töntarna på DN:s PåStan-blogg hade mage att jämföra filmen med den halvtrista Milk, och dessutom mena på att Philadelphia inte var trovärdig därför att Tom Hanks och Antonio Banderas knappt rör vid varann, eller yttrar några ömhetsbetygelser. Tycker man att det räcker för trovärdigheten i en kärleksrelation att se två män rulla omkring bland svettiga lakan, så visst. Då gillar man förmodligen också Brokeback mountain, och tråkas ut av antydda känslor och stämningar.

Och varför varför måste alla scener med gatudemonstrationer bli så fula och skolfilmsdåliga? Ett gäng skäggiga män som vevar med armarna. En håller i ett fladdrigt plakat, en annan hytter med näven i luften, en tredje ropar i en megafon. Hur lyckades Kina egentligen få tag i alla tiotusentals statister till OS-invigningen? Mer sånt.

Purple vein

2009-03-01T12:32:00.002+01:00

I dagens DN, DIN EKONOMI-delen, är det en stor och fin bild på mig på förstasidan. Jag känner verkligen att lila är min färg den här våren.

Små beslut

2009-02-27T13:36:00.005+01:00

I morse ville jag döda någon. Helst mig själv. Jag var anfådd av ångest. Sedan kom min chef förbi.

- Hur är läget?
- Jag har ångest!
- Jag med!
- Vad ska vi göra?
- Jag vet inte!

Jag har en plan, men den innefattar att jag kastar mig ut i det okända. Kanske Borås, vem vet. Men det är sant som de säger, jag blir hemskt lätt uttråkad.

Man har arbetat hårt för att bli av med stämpeln sveriges tråkigaste stad och organisationen Mitt i Borås som är ett företagarförbund anordnar mängder med evenemang i centrum. De allra mest kända evenemangen är sommartorsdagarna då man bjuder in kända artister som uppträder på Stora torget, detta lockar människor ifrån hela Sjuhärad och blir därför väldigt välbesökt.

Varför har jag egentligen försatt mig i en sådan här situation? Hur kunde jag låta det gå så långt? Jag som var gjord för de breda avenyerna, inte en grästuvsbeväxt parkeringsplats bakom ett köpcenter i en satellitort till Göteborg, bland människor som har något så absurt som Sjuhärad som hemvist. Jag talar nu om arbetsplatser, om det nu fanns tvivel.

2009-02-26T23:20:00.002+01:00

Idag tog jag kontakt med universitetet, igen. Det var ett tag sedan sist, men deras känsla av besvikelse och sorg å mina vägnar var fortfarande som att det var igår jag för femtonde gången hoppat av mina studier. Det här är min ångesttagg. Du har din, och ni har er. Det knyter ihop oss kan man kanske säga. Jag pratade med en studievägledare, och när man pratar med en studievägledare har man redan åtskilliga gånger lekt med tanken på att hoppa från broar, förgifta kaffemaskiner etc.

- Får jag tala med en studievägledare, tack. Eller... en präst går lika bra!

Det finns ingenting att tillägga. Allt tar en fruktansvärt lång tid. Men plötsligt är man där man skulle befunnit sig om man fortsatt med det tråkiga, bara att man inte fått det gjort. Men det är livet det med, antar jag.

old ghost

2009-02-26T15:08:00.002+01:00

Jag har ett missat samtal sparat i mobilen sedan ett par månader tillbaka. Numret tillhör en docent i Akalla. Jag kan inte för mitt liv förstå vad en docent i Akalla kan vilja mig. Han har inte ringt upp igen, och såhär långt efteråt undrar jag om han skulle komma ihåg mig. Det kanske bara var en ensam kväll med flaskan som sällskap, eller födelsedagsfest Boys in the band-style, bara att det skulle göra för ont att ringa den han verkligen tänkte på, så han slog ett nummer på måfå. Och förresten, är inte docent en ganska daterad titel?

Ursäkta mig, men

2009-02-26T11:55:00.004+01:00

a piece of burned meat
wears my clothes, speaks
in my voice, dispatches obligations
haltingly, or not at all.

Jag ska gnälla lite nu. Nej, jag ska dela med mig av min avgrundsdjupa ångest. Vi människor är ju som alla vet förlorade och utlämnade åt varandra på en liten boll av smuts och sediment i en enorm och mörk världsrymd. Men inte en gång under den senaste tiden har detta framgått med en så motbjudande tydlighet som i förrgår kväll. Jag tittade på kungahusets officiella förlovningseklateringsfilm. Jag vill att vi pratar om den filmen. Jag har nog aldrig sett en kallare och mer oförlåtande satir i hela mitt lilla liv. Om det inte vore så utslitet skulle jag kalla den en allegori över alltings meningslöshet, hur vi alla sprattlar i våra nät, hur ensamheten mellan oss aldrig aldrig aldrig kan överbryggas, hur allting är en charad. Jag såg den filmen och jag blev bara så jävla ledsen.

Det är

2009-02-15T11:42:00.002+01:00

som att det kliar inuti huden, på ryggen. Inte som att det kliar i mig att springa ut och verkligen leva livet, fånga varje av Gud givet ögonblick. Utan bara: det kliar inuti huden. Men det är ganska trevligt. Om det inte vore för att det fortfarande är minusgrader ute, och man blir torr och fnasig bara man tänker tanken att gå ut och köpa Vickningschips.

Härom dagen ringde en man och ville veta om Olympiaden i Stockholm 1912 fanns på DVD. Han pratade fort och länge och bland annat berättade han att han kontaktat en person på SVT som han visste hade filmen på video, men som inte ville låna ut den. Uppenbarligen hade det för några år sedan kommit till allmän kännedom att gränserna mellan SVT:s arkiv och vad de anställda uppfattade som sin egen egendom hade, så att säga, luckrats upp litegrann. Och som jag förstår det hade den här mannen tagit hem ett ex av Olympiaden i Stockholm 1912 på VHS och nu när han blev uppringd av en man från Trollhättan inte haft lust att kännas vid den.

Min vän återgav hur som helst delar ur filmen för mig. Bland annat skulle en japansk man ha brutit ett marathonlopp halvvägs, för att sedan bli inbjuden av ett äldre par och sedan tillbringa resten av eftermiddagen i deras trädgård på kaffe och kaka. Femtio år senare kom han tillbaka till Stockholm och sprang resten av loppet.

Balladen om billiga thrills

2009-02-11T15:47:00.003+01:00

Efter träningen i förrgår tror jag att något inuti mig gick sönder. Rent bokstavligt alltså. Jag fick tunnelseende, blev enormt trött och i utkanten av mitt synfält såg jag en flimrande gnistrande grej i formen av en månskära. Jag mötte någon jag känner flyktigt på tunnelbanan hem och han såg livrädd ut. Eftersom jag hade svårt att fokusera och distraherades av flimrandet höll jag omväxlande för än det högra än det vänstra ögat medan jag försökte berätta för honom om mitt predikament. Han trodde jag hade ramlat och slagit mig på gymmet.

- Nej, nej. Jag måste bara äta något. Min hjärna har gått sönder, förstår du. Det är bara hjärnan.

Sedan - inte som en följd av vad som nu gick sönder inuti mitt huvud men efter ett utdraget ältande: "Vad gör jag egentligen med mitt liv! osv osv" - gick jag ner med datorn och ställde den i källarförrådet. Hela kvällen efter det tillbringade jag som i ett upphöjt (eller nedsänkt, svårt att veta) lugn, helt utan sug efter de snabba och billiga kickarna internettet ger. Det var märkligt stilla i lägenheten. Det såg renare och mer lätthanterligt ut allting, och jag rensade för första gången på länge bland den ruttnande högen av junk på arkivskåpet i hörnet. Jag gick på toaletten flera gånger. Jag vet inte vad det betyder. Efter ett par timmar visste jag inte längre vad jag tänkte och vad jag sa högt. Jag kom på flera bra idéer för framtida försörjning, en del skrev jag ner på post-it-lappar, men när jag tittar på dem nu är det mesta fullkomligt obegripligt. Men jag tänker att det är en del av den kreativa processen; ett visst mått av obegriplig och förtvivlad galenskap. Det var fullmåne också, inser jag nu.

I Dubbel-Olles ateljéer:

2009-02-04T16:25:00.003+01:00

Alldeles nyss såg jag en insekt som kröp över skrivbordet. Jag tänkte: "Nu har jag börjat se insekter också!". Som i "syfilitisk, avmagrad och galen". Någon som smutsig och stelbent stapplar omkring i ett 1890-talsoslo med för korta byxor och skrämmer slag på ensamma kvinnor i sybehörsaffärer. Per Oscarsson, till exempel. Min mamma brukade på nittiotalet, för att handskas med livets förgänglighet etc, spela in nästan allt som visades på tv och samla videokassetter i bokhyllan. Bland mycket annat spelade hon in en film om ett teatersällskap där Oscarsson spelade en stolle, och i en nyckelscen hade han just hoppat ur en bil i farten och stod och pratade med en ko.

Jag älskade verkligen den filmen. Kärlek på turné heter den och fullkomligt ruinerade regissören Hampe Faustman och satte punkt för hans fortsatta karriär. Ingen såg den. De som såg den hatade den. Jag kan inte begripa det. Den är så sällsamt obegriplig och fjäderlätt och Per Oscarsson utstrålar en diffus hotfullhet mitt i det 50-talspropra och avsexualiserade blonda och filthattade.

Varför är det såhär?

2009-02-04T01:48:00.002+01:00

Och tror ni inte att jag gått omkring med vänsterstrumpan på höger fot och högerstrumpan på vänster fot hela långa dagen?! Jag blir så otroligt irriterad på att det ska vara så svårt allting.

Men du bara skrattar. Vad vet väl du om ensamhet?

Jag tror jag är deprimerad.

2009-02-04T01:02:00.003+01:00

Jag tror faktiskt det. Känner mig klen och orden kommer inte lätt ur min buttra mun. Jag repeatar Holding back the years och känner en perverterad nostalgi över "ett förlorat" Great Britain jag aldrig sett. Som kanske bara fanns i våra drömmar... Våra unga drömmar...

Jag slog nya rekord i bänkpressen idag i alla fall. Fast det handlar nog mest om att B inte hittade någon thailändsk slampa som han kan stirra på medan jag försöker kämpa bort skivstången från adamsäpplet. Det är meningen att han ska stå så att jag kan se in i hans shorts, underifrån, och hjälpa mig när mina pecs tagit slut. Ibland gör han inte det, och då går det illa.

Jag gick ut för sista gången i mitt liv i helgen. Det var inte otrevligt, tvärtom var det kul. Men jag orkar inte mer nu. Någon däruppe försöker väl nog säga en någonting när ens första, och starkaste intryck från ett ställe är: "Det luktar utspilld öl härinne!". Jag träffade en amerikansk man i 50-årsåldern som jobbade som talboksinläsare. Var hela kvällen på vippen att fråga honom om han hade löständer.

Uppenbarligen förhåller det sig så att om en blind student behöver läsa en bok till en kurs, och den boken inte finns i blindskrift är samhället skyldigt att tillhandahålla en inläst ljudversion av den. Och det sysslade han med. Han la ner sin själ i inläsningarna men plågades av att studenterna förmodligen spelade upp det i dubbel hastighet för att spara tid, och helt förbisåg hans moduleringar och begåvade frasering. Om de överhuvud taget läste boken sedan. För vet ni vad? Blinda studenter är precis lika slappa som vanliga studenter. Man tror det inte, man tänker att de ska ha en särskild drive, att de ska vilja ta revanch på samhället. Men så är det inte. De orkar inte.

Han tyckte hur som helst att det var oändligt roligt när jag berättade om hur jag hade låtsats vara blind när jag ville låna en Sylvia Plath-diktuppläsning som bara fanns på Stadsbibliotekets blindavdelning. Jag överdrev historien lite, sa att jag hade blindkäpp och solglasögon. I själva verket ringde jag innan och sa:

- Jag är blind, men jag älskar Sylvia Plath. Jag skickar någon som hämtar banden.

Jag vill minnas att jag ändå blev lite caught away av stunden och skelade lite där framför lånedisken, och kanske till och med skrattade lite som döva gör. Ni vet, okontrollerat. Varför jag gjorde det är ju fullkomligt obegripligt, och motbjudande. Det är ju faktiskt inte är okej att driva med mer än ett lyte i taget.

2009-02-03T16:14:00.003+01:00

- Det var länge sedan vi talade om knivar...
- Öh, va...?
- Jo, knivar, hördu.
- Ja, ja... Knivar, visst...

Tillvaron som formexperiment.

2009-02-03T14:03:00.002+01:00

Det är ett så bra förhållningssätt. Idag improviserar jag kring temat: Robert Crumbs bror. Armsvetten behöver jag inte ens suggerera fram, den kommer till mig genom människorna som kommer hit. Det är faktiskt verkliga människor, jag inbillar mig inte. De är mycket otrevliga, de ser mig inte i ögonen. Det är kanske för att jag sitter på en så låg stol, det gick upp för mig nu. Det måste vara det som gör det så svårt för dem att se mig som en jämlike. Lyckligtvis är de bara staffagefigurer i mina övningar i method-acting. Trots att de är verkliga kan jag samtidigt säga att de inte är på riktigt. Det är en fördel med att inte riktigt vara klar över gränserna mellan den verkliga och den inbillade tillvaron. Men samtidigt är det ett väldigt ensamt jobb jag har: som gränsvakt till den absoluta, oförfalskade tristessens yttersta utpost.

Till alla er som jag försummat på sistone:

2009-02-03T11:52:00.002+01:00

Jag har inte vänt mig bort från er. Jag har istället vänt mig inåt, och där var det det så mörkt så jag hittar inte ut. Eller ska jag använda en annan analogi, kanske.

Det var en sådan gegga därinne så jag fastnade och har inte kommit loss.
Det var ett sådant oväsen därinne så jag hörde inte när ni ropade.
Jag blev omedelbart arresterad och fängslad utan rättegång, misshandlad och isolerad. Man förnekade mig mina grundläggande rättigheter!
Jag mötte så trevliga människor därinne så jag glömde bort er allihopa.

2009-02-02T15:12:00.001+01:00

Fast just obehag kanske är lite onödigt.