Min mamma

ville inte ha publik när hon tömde kylskåpet inför hemresan från landet. Jag erbjöd mig att hålla upp kylskåpsdörren åt henne men hon blev bara oförklarligt aggressiv. Jag försökte förklara varför det var viktigt att diska vattenflaskan emellanåt, då "munnen är kroppens näst smutsigaste del". Hoppfullt väntade jag på att hon skulle fråga vilken kroppsdel som var nummer ett, men hennes tålamod var slut vid det här laget och jag gick och tog ner kläder från tvättlinan. Sedan fångade jag in katten och med en inte helt obetydlig dos våld tryckte jag in den i buren. Från och med detta ögonblick skulle katten jama oavbrutet med aldrig mindre än tio jamanden i minuten ända fram till Kisa. Där skulle jamandet avta i frekvens till ungefär hälften och samtidigt sjunka i tonläge med motsvarande en halv oktav.

I händelse att katten skulle uttrycka sin ångest på det här sättet hade mamma varit förutseende nog att köpa en liten sprayflaska med oxytocin, ett peptidhormon (och en signalsubstans i hjärnan som bland annat utsöndras från hypofysens baklob) som har som effekt att skapa lugn hos däggdjur. Under naturliga omständigheter utsöndras det i nämnda hypofysens baklob vid amning och under parning/samlag. Under mindre naturliga omständigheter sprayas det i ansiktet medan man framforslas i en liten och varm bil, inuti en ännu mindre och varmare (och inte obetydligt nerkissad) bur av plast. Fram till Linköping tömde mamma sprayflaskan mot katten till tonerna av dennas helt och hållet entoniga jamande. Ingen effekt kan sägas ha uppvisats. Utom möjligen tidigare nämnda tonartssänkning i höjd med Kisa, samt att mamma somnade i Norrköpng och sov tungt ända fram till Liljeholmsbron.