Mitt Waterloo

Jag försöker bringa ordning i en oändligt stor kapsylsamling. Jag fick fria händer. Man anförtrodde mig uppgiften på det att jag skulle klara av den snabbt och självständigt. Jag har nu överskridit deadline med mer än fem år, och det ser i dagsläget ut som att jag måste börja om på nytt. Det är något fel på mitt katalogiseringssystem. Jag försökte skapa indelningar och parametrar efterhand, medan jag arbetade, men de enorma kvantiteterna fick mig att tappa översikten. Jag har rensat och reducerat, men jag kommer inte ner under sextio tusen olika sorters kapsyler. Det är inte hållbart, jag vet det. Mitt Excel-dokument kraschar när jag försöker öppna det. Jag har försökt få tag på institutionen, men ingen svarar i telefonen. Hemsidan har inte uppdaterats sedan 2006.

Övriga anteckningar (hämtade ur A grammar of Ma'di, Blackings & Fab, Walter de Gruyter, 2003:117):

"The peanut butter has been licked"

"I shaved my thing by myself"

"Where is the what's it?"

"This is how dance is danced"

Mykonos

- Det är helt enkelt bara en fråga om logistik.

- Ja, det är inte svårare än så.

De sa detta, men det var som att vi inte ens talade samma språk. Jag har aldrig känt mig så innesluten i mig själv.

Rage & lust

Återigen dansar jag en sällsam dans med mig själv inuti ett fönsterlöst lager. Jag var tvungen. Jag måste gå hit igen. För Pia begrep inte vad jag menade med att "varje dag är intill förvirring lik den föregående på det här stället", och hon blev stående med sin skrämda min. Och sin fluffiga hemmanent. Och sin lila tröja med paljetter på framsidan. Hon är egentligen ganska storslagen, imponerande på ett slightly boring 1800-talssätt.

När jag var hemma hos mamma och vattnade hennes blommor såg jag hennes senaste grovsoprumsfynd ligga på köksbordet:

En flaska med "For him/For her" unisexparfym, "preferably used by both man and woman at the same time". Det ska enligt tillverkarna fungera som afrodisiakum.

Ett nummer av tidningen "Asian Woman".

En handsfree till en Samsung-mobil.

Och

sedan förstår jag inte varför alla som kör sina radiostyrda helikoptrar på Gärdet måste vara så försiktiga hela tiden? Man står och tittar på dem och väntar på att de ska sätta igång, men det tar en sådan ofantlig tid för dem att samla mod att flyga en meter upp och sedan landa igen. Och då ska de gå fram och undersöka helikoptern i en kvart. Man orkar ju inte om det ska vara så.

Det

står en tv i detta rummet. (Vissa saker bara måste man säga på göteborgska.) Och ur den ljudar testbildens sinustoner mellan Philip Glass-evergreensen. Det är mycket rogivande. Jag har vidarekopplat jobbtelefonen tilll min privata mobil, på det att jag kan "vara på jobbet" varhelst jag befinner mig. Varför kom jag inte på detta långt tidigare? Jag hade kunnat få så mycket gjort! I helgen besökte jag och en psyksjuk bedårande människa stockholmsveckan i Visby. Därifrån åkte vi moped till alla begivenheter, bland annat stannade vi till vid en samling så kallade raukar på Fårö som fascinerande nog hade samma färg som Salvadas ansikte. Sedan missade vi färjan hem och tillbringade en hel dag i Botaniska trädgården med en gammal kärrings sublimerade sexualitet. Och så högläste vi ur Elsie Johansson-boken också. Och fotade varandra i smyg.

Jag är en dervish!

Plötsligt känner jag för att ta på mig min kornblå jazzhattsmönstrade silkesblus och ett ihoprullat Cinemateket-schema som ett rör på huvudet och bara ge mig ut i en härlig dans här på det blanka marmorgolvet. Jag mer eller mindre lever ihop med en människa som är så aggressiv och grälsjuk så ni kan inte ana. Och i morse när hon gått till jobbet kom hennes mamma förbi och vi delade många instämmande nickar och bekymrade pannrynkor medan vi såg oss omkring i en home-stylingens representation av prokrastinering, lättja, indolens samt en zigensk idé om renlighet: som ritual snarare än verklig intention.

I wish I were out of doors!

I wish I were a girl again, half savage and hardy and free,

and laughing at injuries, not maddening under them!

Why am I so changed?

Why does my blood rush into a hell of tumult at a few words?

Kenta i blåstället kom förbi och spelade upp sin lilla repertoar. Jag stod med axlarna uppdragna, kunde inte slappna av hur mycket jag än ansträngde mig. Försökte ge honom passerkortet jag lånat för att ta mig ner till den svala källaren, men handen ville inte öppna sig. Jag stod och riktade en knuten näve mot stackars Kenta tills han gick sin väg. Varför är jag så otrevlig mot folk som inte förtjänar det? Det finns ju så många andra som

Roligt:

Att som Michiko Kakutani referera till Rushdies The ground beneath her feet som "a lumbering novel". Jag har inte läst den, eller något annat av honom. Men av en gammal vän som jobbat som assistent till hans agent har jag informerats om att han är en av den litterära världens otrevligaste människor. Fast han hade en väldigt sympatisk fru. Eller om det var tvärtom, jag minns inte så noga. Någon var i alla fall väldigt otrevlig. Samma agent hade dessutom hand om S.P.M:s texträttigheter, eller något, och dygnet runt kunde agenten få aggressiva och omväxlande hotfulla och vädjande fax från honom, där han dikterade villkor för transaktioner och uppgörelser agenten inte ens hade något att göra med.

Naku penda piyanaku taka piyampenziwe

you, me, on self-timer

Tillvaron har varit som en lat och solig förmiddag i Vintervikens trädgårdar med någon man håller av. Och hur kan de då förvänta sig att man ska komma till jobbet varje dag och sitta av sin med impulsstyrd chefsperson mer eller mindre i gemensamt samförstånd stipulerade arbetstid? Det går ju inte, det säger sig självt.

Jag har varit i Afrika. Vet inte exakt i vilket land, kanske var det flera. Jag har lagt stenmurar, byggt stora segel och monterat fast dem i marken mitt i öknen. Jag grävde brunnar, men hittade inget vatten. Folket började tröttna, gaddade ihop sig mot mig. Av nödvändighet lärde jag mig vikten av att ständigt vara beväpnad. Det kom sand i mobiltelefonen. Det kom sand i huvudet.

Är

det här oanständigt, eller är jag bara lite skör idag?

Här

på den med statliga medel drivna betongklossen ser man när man kommer till jobbet på morgonen en rad dammiga fönster på bottenplanet. Ingen rörelse, ingen människa, inget liv syns genom dessa fönster. Man blir nyfiken, man dristar sig att fråga någon med en pärm under armen, någon som ser ut att veta. Det visar sig att nyckeln till dessa rum tappades bort någon gång i början på 80-talet och ingen har varit inuti dem sedan dess. Genom ett dammigt fönster ser man en förtorkad fikus, spetsgardiner, en gulnad fläkt i plast. Inatt ska jag rita upp en cirkel i dammet på golvet därinne, och till ljudet i mina hörlurar ska jag recitera texten till One more try. (Finns det någon som bryr sig att jag vinnlade mig om att inte kursivera punkten efter låttiteln?)

In the silence of my lonely room

Ett prolongerat hembesök på V-vägen i helgen ledde bland annat till att jag inventerade bland någons 1058 nya tv-kanaler. Jag hittade en intressant dokumentär från tidigt sjuttiotal där man filmat en deprimerande vinterdag på ett socialkontor i New York. Alla såg ut som Diane Arbus-modeller. När jag vände mig om mot S för att dela med mig av en intressant iakttagelse om hur någon djärv komposition påminde om Hoyte van Hoytemas arbeten med Mikael Marcimain hade hon redan somnat med laptopen på magen, Perez Hilton i webbläsaren.

Lloyd's of London guarantee it

Idag får jag nästan saker gjorda. Jag arbetar med en frenesi som bara avbryts, eller hackas upp snarare, av mina tvångsmässiga och numera nästan omedvetna caps-lock-tryckningar. Det är sjukligt och obehagligt, men det är ett beroende jag kan hantera. Värre är det med

andra saker.

Ja, just det. Just du.

Fast nu gick tangentbordet sönder. Varför blir det såhär? Men jag får inte hänga upp mig på världsliga ting. Vi förlorade ännu en match i tisdags. Jag räddade nästan en straff.

tiny compositions

Härom natten drömde jag att jag var på tivoli. Jag stod nedanför någon hemsk karusell och tittade på människor som klättrade ner i metallkorgar som var fästade med gångjärn i någon sorts skelettal kub av gjutjärn. Metallkorgarna var som puppor man stängdes in i och roterade i sina fästen, allt för att skapa en så traumatiserande upplevelse som möjligt. Jag stod nedanför och skrattade åt de stackars dårarna som frivilligt utsatte sig för det hemska. Men sedan, helt plötsligt - fast inte "helt plötsligt" som i en dröm, utan helt plötsligt som i någon amerikansk förnedringskomedi från 90-talet - var jag själv på väg ner i en metallkorg. Förlamad av fasa såg jag luckorna stängas framför ansiktet på mig. Och sedan vaknade jag, vände mig om, och det var sant!!!

Igår kväll,

medan jag ungefär klockan kvart i elva doppades i den 0-gradiga isvak man måste hamna i när man gör så här, tömdes huvudet på blod och jag tappade känseln i armarna. Jag såg ner i en bordsskiva av furu och flydde en stund hit:

Men man måste ändå tillbaks, för man älskar ju livet, va.

Jaja,

nu glömmer vi Tokyo 1975 och allt det där. Det var bara på lek. Vi ska inte hänga upp oss på det, utan istället kan vi sätta oss ner i en cirkel runt en fruktskål i mörkt obehandlat trä och begrunda komiken i detta: För ett par veckor sedan träffade jag en ung människa under uppsluppna former som just tagit studenten från något musikgymnasium i Stockholm. Nu måste jag bara inflika, innan jag kommer till poängen - jag är ungefär jämngammal med människor som gillar brutalistisk arkitektur, känner nostalgi inför 90-talet etc. Och om mitt hela liv utspelades på internet och detta inte öppnade ett bråddjupt schakt av ångest inom mig skulle jag kanske dessutom röstat på Piratpartiet i EU-valet, förutsatt att jag just slagit mig hårt i huvudet eller boffat tändargas de senaste 15 åren. Med detta vill jag klargöra en sak: Jag är inte predisponerad att reagera ryggradsmässigt inför saker jag uppfattar brister i trovärdighet, men ändå tyckte jag det var oändligt roligt att den här unga människan just tagit studenten från rap-linjen. Men han var duktig. Rappade acapella medan jag klappade händerna och trallade med.

En bekant

hade varit på väg till en dejt med någon kille. De hade setts en gång innan och hon mindes inte så noga hur han såg ut. Medan hon gick mot caféet hade de telefonkontakt och i samma ögonblick det gick upp för henne att hennes dejt var killen framför henne med breda axlar och "vit 80-talspiké" hade hon slagit ihop telefonen, stängt av den och gått hem. Sms:en från killen var efteråt en miscela av hot, förolämpningar och vädjanden. Vad som förundrar mig är varför hon, just hon av alla, skulle ha något emot en kille med breda axlar och vit piké?

Dag #8

Igår kände jag starkt vid ett tillfälle att jag verkligen ville mörda en av receptionisterna. Ni vet, med en spade i regnet, gråtande. Men idag, allt är som förändrat. Hon tittar på mig med någon sorts knowing smile och säger:

- Godmorgon, E.

så insinuant att jag inte skulle gjort det bättre själv. Hon vet något. Och samtidigt är hon stilig nog att idka diskretion. Kan hon veta hur intensivt jag älskar livet? Kan hon veta med vilken förtvivlad vrede jag ibland vill stegla henne i trappräcket?

och alla fåglar sjöng

Jag hade en lunchdejt med min pappa härom dagen, och jag fick samma kalla känsla som jag fått av min mamma den senaste tiden: Att jag tråkar ut honom. Det är så fruktansvärt bakvänt, det borde inte vara så. Men jag antar att det är nödvändigt, för att komma vidare. Fast jag fattar inte exakt vad det är jag ska komma vidare från. Kanske borde flytta utomlands igen.

Min pappa har en egenhet som jag saknar. Han kan inte med trivialiteter. Jag å min sida älskar trivialiteter, eller snarare meningslösheter. Saker som är meningslösa, det är nog det som är den operativa faktorn i den här soppan. Helst något ingen ser, som en tom skyskrapa i öknen. Eller som man inte begriper, en obegriplig handrörelse framför en främling på tunnelbanan. Missförstå mig inte, det handlar inte om kvinnor som lägger handen på insidan av ett regnvått fönster. Vad jag vill förmedla här är hur en handrörelse eller liknande kan vara djupt subversivt. Mest av allt: Att lägga sig ner på trottoaren och inte resa sig upp. Fast inte om man är mannen som går fram och tillbaka på Sibyllegatan och talar in i sin portfölj och kissar bakom parkerade bilar.

I wanted to control it

But love, I couldn't hold it.

Igår lagade jag en punktering under extrem tidspress i hällregn bredvid en motorväg. Tillfredsställelsen när jag blev färdig på mindre än tio minuter kan bara matchas av det enorma obehag jag kände när jag cyklade Ringvägen - Skarpnäck, blöt ända in till spetstrosorna. Det är inte klokt vad mycket vatten som får plats inuti tyget på ett par Acne Jeans Expand a/w 2008! Sedan spelade jag riktigt dåligt och vi förlorade, igen. I motståndarlaget spelade en kille jag haft som elev under ett av mina så här i efterhand ganska otippade stunts som gymnasielärare. Han var förmodligen den mest oambitiösa elev jag haft, och då ska man komma ihåg att han jämförs med människor som skjutit raketer och åkt moppe i korridoren, bombhotat skolan och knivrånat klasskamrater. Men även han, även en av södra Stockholms mest letargiska tonåringar, gjorde två mål på mig igår.

Det är inte meningen

att vara så deprimerande. Det är bara det

att jag

råkade 

somna

på en bädd

av

bubbelplast inne på lagret

och

jag drömde

så otäckt.

Brev hem

Kaffet jag dricker just nu smakar tändsticka.

En man står framför mig, han pratar med mig.

En kvinna tittar på mig genom en glasruta.

Jag vill att ni tänker er dessa tre rader som anvisningar till första akten i en sparsmakat scenograferad pjäs om att vara instängd i en betongbyggnad. Man ska höra surret av fläktar. Man ska höra surret av halogenlampor som läcker el.

Mannen är tapper, han ger inte upp. Jag vänder mig om på min snurr-stol och sitter med ryggen åt honom. Kvinnan knackar på glasrutan. Mannen vänder sig och och tittar på henne. Kvinnan tittar på mig. Jag lutar mig fram, begraver ansiktet i händerna.

Ridå.

Min gud,

just "brun kaka" är, oaktat alla låga och primitiva referenser som säkert dyker upp i huvudet på er, bara en så ledsam och prosaisk påminnelse om att allt ju egentligen bara är en fuktig trasa.

Nej, vad säger jag? Usch, ta bort det där. Så där kan man ju inte hålla på längre. Världen är det vackraste jag vet. På fullaste allvar tänker jag varje morgon när jag steppar ner för min marmortrappa iklädd nytumlade frottéshorts för att hälsa dagen, att livet är en gåva, och vad som verkligen är gåvan är att kunna se, att se världen genom kontaktlinser och för kanske första gången på riktigt förstå vad de pratade om hela dagarna, då.

Men sedan blev vi ju lite mätta på varandra, jag och mamma, och vi gick iväg och roade oss på varsitt håll. Eller, jag gick ju hem och gjorde en genomgripande inventering av mitt bestånd av dagstidningar från tidigt nittiotal. Men mamma åkte visst iväg till Mörbylångas casino och verkar ha haft det ganska trevligt, med bland andra tvillingarna Grönvold som var ute och firade att de bytt sina postironiska tjockbågade glasögon mot kontaktlinser. De har alltid tyckt mycket om min mamma. Ja, hon ringde ju inte mig när hon var där, men jag hittade henne på en vimmelbild i eftermiddags.                                                                                                                                                                   

Den ständiga resan

Det är så otroligt patetiskt att lägga tid på att rekapitulera saker ens mamma sagt på vägkrogar i Nyköping med omnejd, och just därför gläds jag extra mycket åt att ha ett jobb, en tillvaro, ett kynne, ett lynne som möjliggör detta. Under resan hade jag en lapp i fickan som jag skrev ner saker mamma sa, och en av de är:

Typisk katt.

Det sa hon, helt konstaterande, varje gång hon såg en katt. Det är situationistiskt på samma sätt som ett schablonsprejat "VAD BETYDER DET HÄR?" bredvid ett ventilationsfilter eller en stupränna. Alltså genialiskt. Och när jag frågade henne på ett fik i någon håla vid motorvägen, efter att örfilats av insikten om hur mycket som finns och hur lite vi egentligen vet, och kan veta, om allt detta.

- Mamma, vad är egentligen en brownie?

- Det är en brun kaka.

Mimad karaoke

Jag visade en bild på Kocky för en kollega, i undervisningssyfte, och han utbrast:

- Men han ser ju helt samtida ut!

Det var en så snygg sak att säga tycker jag. Inte bara för att det handlade om Kocky, man kan säga det om precis vem som helst. Typ Kjell Alinge. Eller Joyce Carol Oates. Och fyfan: Hur oändligt ofattbart snygg är hon inte på omslaget till den svenska utgåvan av hennes dagböcker. (Och varför måste Maria Sveland vara en sådan surfitta i recensionen? Okej, Oates lagar mat åt sin man, men hon skriver 400 böcker om året.) Jag tror man kan dra ett tjockt svart streck tvärsöver tidslinjen över västvärldens historia precis där Joyce Carol Oates bestämmer sig för att sluta med papiljotterna och börja krusa håret. Det verkar som att hon slutade med kolhydrater ungefär samtidigt.

Jag vill inte moralupplösningen

När jag rensat trädgården från de stenar som arbetarna mamma anlitat spritt ut som straff för dåliga arbetsförhållanden eller vad vet jag, då tog jag cykeln och cyklade de åtta kilometerna till närmaste samhälle för jag ville se människor som var unga och vid liv! Vilken otroligt invecklad struktur det var på den meningen. I det lilla samhället som har en egen hamn, ett eget statt och en mack fanns det inte en själ under 67. Det var i villastaden de fanns. Gick omkring i små gäng och lyssnade på Taylor Swift i mobiltelefonen, sparkade på lyktstolpar. Jag var så oerhört hungrig på precis vad som helst. En sorts hunger som kan finnas i stan men som inte märks för den kan stillas precis när som helst. Men i hålan jag tillbringade helgen i går inte det.

Men det är trots allt min mammas ville natale, och som vanligt pekade hon ut alla essentiella hus och platser. Bland annat den lilla stugan morfar byggde åt sig själv och bodde i innan han gifte sig med mormor, när mamma var i tjugoårsåldern. När pappa skulle träffa honom första gången, och kom upp för grusgången satt morfar bakom ett fönster och kikade ut genom gardinen med geväret laddat.

Senare, på väg hem, på Nyköpings vägkrog tittade jag mig omkring, såg människor som var mig fullkomligt främmande. Jag kände mig så djupt alienerad, jag blev rädd. Frågade mamma:

- Är det här mitt folk, mamma? Är detta mina bröder och systrar?

Men mamma valde att inte förstå. Hon hade sett någon film av Almodóvar som gripit henne.

- Det var den här, vad hette den nu... Låt henne sova, så var det.

- Tala med henne!

- Vem då?

Vinden rister i mitt sykomorträd

Jag ska resa bort. Med bil ska jag ta mig till en plats där kvinnor går i huckle och blir mödrar vid 15 och nackar höns och kärnar smör och tvättar sina knivar och sina mäns yllekalsonger i skogsbrynets lilla porlande bäck. En plats där männen aldrig blir äldre än 43 och misshandlar varandra med påkar i stora gäng runt byabrunnen varje lördag. Min barndom. Mitt ursprung. Mitt universitet.

Men allt det där ska jag den här gången bara se på avstånd, genom min morfars gamla telescope uppifrån tornet hans farfar byggde av drivved från det förlista regalskeppet Kronan. Mina eftermiddagsbjudningar ska jag låta ackompanjeras av flimrande väggprojiceringar av arkaiskt småstadsliv när tornrummet blir till ett camera obscura av malhålen i sammetsdraperiet.

Hell is neither here nor there,

Hell is not anywhere,

Hell is hard to bear.

sa jag. Sedan sa jag det igen.

Vaktmästaren som brukar låna min stege är en så jävla otrevlig människa. Nästan lika otrevlig som jag, men utan det patos som gör min dåliga attityd begriplig och nästan lite gullig ibland. Jag tog en cykeltur för att så att säga komma bort en stund, och när jag kom tillbaka stod han vid cykelstället. Jag sa hej, han svarade inte. Jag sa hej igen, och han svarade inte. Han bara blängde på mig på samma sätt som han alltid gör, som man blänger på någon man just sett smälla till ett barn över ansiktet. Så jag frågade honom:

- Är det här din cykel?

- Ja, det är det.

och så körde jag in i den så att den välte. Det var det mest logiska jag gjort hittills vecka 23.

Och då är det bara vecka 21 idag.

the birth day of life and of love and wings

En vän jag inte träffat på alldeles för länge ringde mig igår kväll. Han jobbar på kärnkraftverket i Ringhals nu och bor i en barack, dricker kaffe i plåtmugg och äter korvmacka. Medan hans flickvän och dotter sover går han upp halv fyra varje måndagmorgon och sätter sig i bilen och kör de 22 milen till jobbet. Om man har kontaminerats med radioaktivitet, fick jag veta, ska man inte som instinkten kanske säger en gnugga sig hårt och länge. Istället ska man svepa en (1) gång med en trasa och sedan tvätta den. Annars arbetar man bara in det radioaktiva i huden. Och då får man sitta i karantän i två till sex veckor medan för ändamålet utbildade specialister dagligen kontrollerar ens avföring. Hela detta stycke kan läsas metaforiskt.

En krallig militärofficer i crew-cut och midjekort uniformsjacka utan resår kom nu in i foajén och frågade om det fanns en kaffeautomat. Det gör det ju nu inte, och det sa jag till honom. Han blev lite ledsen då. Så jag gick och hämtade en kopp till honom, och när jag gav den till honom såg jag att han hade kajal kvar i ansiktet från natten innan. Det här är en sann historia, men den kan även läsas metaforiskt.

Jag fick ett mjukt paket med posten igår. Det gjorde mig väldigt glad. Någon har varit någonstans, non? En fri och obunden kvinna roaming the world och kanske också the sky of the sky of a tree called life, non? Det här ska inte läsas metaforiskt.

ANTROPHAGUS

Hatets fackla måste hållas tänd, no matter what. Det är det första de lär en när man byter om i f-92:ornas omklädningsrum till första korpmatchen i jumboserien. Efter fyra spelade och tre förlorade matcher vet jag att detta är sanningen om allt som har med ambitioner att göra och inget annat än. Jag är målvakt, men trots att jag springer minst av alla är jag alltid helt utmattad efter varje match. Anspänningen är enorm. Det påminner om kvällar på V-vägen, nätterna glittrade av dolkar, vartannat ord var en krok under Ramonas kjolar.

Nä, jag skojar. Det var inte så. Det var oändligt större än så.

Helt orelaterat har jag i min anteckningsbok någon gång under helgen skrivit sophistry, och under det ariadneledning. Jag fattar inte riktigt vad 

-ledning kom från. En modernisering kanske, elledningen man följer för att komma till strömbrytaren. "Strömbrytaren" ska här läsas metaforiskt.

v. 20

INSIKT: Jag förstår nu varför alla som cyklar på kärringcyklar blir så svettiga. Det handlar inte om dålig kondition eller grundkaraktär, utan om att man sitter i helt fel ställning. Det är som att bajsa stående, det känns bara fel helt enkelt.

FRÅGA: Om jag plötsligt bestämde mig för att falla i kärlek och kanske till och med inleda en relation med någon som inte var avståndstagande, aggressiv och antingen bipolär, narcissistisk eller gift - skulle det innebära att

a) den syfilitiska bakterien till slut nått hjärnan?

b) det faktiskt är möjligt för en människa att förändras i grunden?

Någon trycker på en knapp på andra sidan Bäckvägen och jag står patetisk och helplessly before the spirit at bay, och det är som att det både gått hundra år och ingen tid alls.

Men här är dagens outfit:

Det tröttsamma kriget mot allt

De två senaste dagarna har jag sett två saker som påverkat mig oförklarligt mycket. Det första fick mig att gråta, det andra gjorde mig extremt irriterad. Jag cyklade omkring på Skogskyrkogården och hittade en förbommad del, i den södra änden. Det var en stor asfalterad plats omgiven av murar och baracker, och i mitten låg tre enorma pyramidformade jordhögar. Det var bara jag där. När kyrkogårdsförvaltningen märker att en grav inte besöks, att ingen lägger blommor eller ljus vid den, sätter de upp ett anslag vid stenen för att anhöriga ska ge sig till känna. Om ingen gör det tar man bort gravstenen och så blir det plats för en ny grav. Följaktligen stod det några gravstenar mot en mur bakom jordhögarna. På en av dem var dödsdatumet inte äldre än sent 70-tal. Det gjorde mig beklämd. Lite senare på väg ut cyklade jag förbi en man som låg på en filt och pratade med en gravsten.

Det som gjorde mig extremt irriterad känns ganska futtigt i jämförelse, men det är väl såhär i tider av värderelativism ett likvärdigt uttryck för svårigheten att vara människa eller vad vet jag. På Vivo igår: En man hade just betalat sina varor och stod och fyllde kassen när kassörskan upptäckte en vitlök på varubandet som tillhörde mannen, men som inte slagits in. När hon uppmärksammade honom på detta blev han förlägen och sa:

- Nä, jag skippar den.

Jag var en millimeter från att skrika:

- NEJ NU TAR DU DIN JÄVLA VITLÖK FÖR I HELVETET!

Jag resonerade som så att om man lagt en vitlök i sin varukorg med föresatsen att köpa den och gå hem med den och sedan eventuellt anrätta något med den, då ska man inte ge upp bara för att kassörskan missat att slå in den. Varför är det här så viktigt för mig? Jag kan inte begripa varför det här måste betyda något för mig. Det är så dumt. Men man får inte ge upp sådär. Man måste vilja saker, även om det bara är en vitlök.

Dagens outfit: Hubert de Givenchy står och funderar på om han verkligen borde brusat upp sådär vid kassan på Vivo, iförd sin personliga hommage till klanen Taikon.

Han var solen som lyste min stig

Omständigheter bortom både min vilja och kontroll krävde att jag tog en taxi till Värtahamnen. Jag var nervös, skulle pengarna räcka? Rockfickorna var fulla med sedlar ihopgemade i ett ganska intrikat system för att underlätta distinktionen mellan det privata och det allmänna. Jag hann knappt känna lädret mot handlatorna innan taxichauffören satte igång att sjunga:

Jag tror nog jag nekar till ett anbud...

- Men snälla nån...

...från den vän jag skall möta idag.

- Snälla sluta nu.

Fast han liknar mest av allt en romersk avgud,

tror jag knappast han blir den som jag vill ha.

- Vem tror du att jag är egentligen? Du tar fel på person! Du tar fel... Det var aldrig jag. Det var någon annan. Någon helt annan...

Här tittar jag ut genom vindrutan, genom regnet som strilar ner diagonalt över vindrutan, den bleka försommarhimlen speglas i vindrutan, och i vindrutan ser man några ensamma solstrålar som trotsar det gråa. Medan taxibilen kör genom Värtans industriområde zoomar kameran sakta ut till ljudet av däck mot regnvåt asfalt. Sedan svart. Sedan eftertexter.

- Hörru, taxijävel. Ingen musik under eftertexterna!

Åh, mot honom ju andra män förbleknar,

fast dom kan vara rara var för sig.

Om det stormar och haglar och regnar...

Sloane Sq

Jag skulle hälsa på en gammal vän i Alingsås, men jag tog fel buss. Jag hamnade istället i 1990, i London. Nu vet jag inte alls hur jag ska ta mig härifrån, har varit här ett tag och först nu fattar jag hur man använder telefonerna. Jag skriver detta genom ombud. Jag måste diktera allting, och människan som skriver är så jävla långsam och jag har inga fler pennies till telefonautomaten. Jag vet inte vad jag ville säga. Det är ganska roligt här, jag kanske stannar. Har köpt ett par nya Martens. Har fått en ny vän.

Day fink

Det hände igen idag. Jag tog ytterligare ett steg i fel riktning, bort från människorna. Jag var på väg ut, ner för trappan, när jag såg en kollega och sa något om Victorias och Daniels förlovning. Jag var upprymd, för någon hade just lurat i mig att de skulle gifta sig i Ericsson Globe. Min kollega svarade något, men jag hörde inte vad. Jag har verkligen ingen aning. Så jag tittade upp mot himlen, skrattade till och skakade på huvudet och sa:

- Ja, det där vet man inte mycket om.

samtidigt som jag plockade upp cykelnycklarna ur fickan och gjorde en "låsa upp"-gest i luften. Som svar fick jag den vanliga besvärade/oroliga minen, börjar bli lite trött på den nu. För att lugna kollegan tog jag några halvhjärtade disco-steg medan jag tittade vädjande på honom. Det fungerade verkligen inte alls.

"När man tycker att något är nytt är det för att man är obildad". Ulf Linde sa det. Varför var det inte jag som sa det? (När jag säger detta drar jag ner kinderna med handflatorna så att jag ser riktigt ledsam och sorglig ut.)

Jag glömde ju dagens outfit-bilden imorse! Jaja, här kommer den i alla fall. Det var för varmt med keps idag, det ska gudarna veta!

Bare knuckles

Jag tänker mig en ny sorts människa. En som går omkring i främmande städer och iförd röda hörselskydd skriker åt främlingar och muckar gräl, förolämpar oskyldiga. Jag såg en sådan människa idag på tunnelbanan. I skydd av ett dörrpar som stängdes skrek han inifrån vagnen ut mot perrongen:

- Nu fattar jag varför det kallas FJOLLTRÄSK! Såna som du borde hängas upp i lyktstolpar!

Sedan började han skrika på mig, och då upphöjdes situationen från teori till verklighet och blev genast mycket mer svårhanterlig. Det var precis som med mannen som kissade i trappen en handling jag vill ställa mig bakom men inte kan när det väl inträffar för att det är så obehagligt. Jag kan känna en sorg över det, att obehaget hindrar oss från att skapa den värld vi ju vill leva i. En aggressiv, gränslös, grälsjuk, kärleksfull tillvaro där människor plötsligt omfamnar varandra eller ting utan anledning. Där en man och en kvinna kan stå på Tulegatan och stirra på varandra i tio minuter för att sedan gå åt varsitt håll och aldrig mer träffas igen. Den ena ställer sig i en trappa och kissar utan att hålla i snoppen, och den andra tar på sig hörselskydden och sätter sig mitt emot mig på tunnelbanan och skriker rätt ut hela vägen till Karlaplan.

"In the hood there's no business like shoe-business"

Jag har aldrig varit hos frissan, men av vad folk berättat är det ungefär som att gå till skomakaren. Man visar upp sin skam för en främmande människa och det blir aldrig trevligt. Jag gick till min skomakare på tunnelbaneperrongen och bad att få extra höga sulor på mina italienska handflätade loafers. Han tyckte det var det mest motbjudande han hört, ville absolut inte sätta höga sulor på ett par tunna italienska loafers.

- De här? De här sulorna kan vi ta, annars blir det för varmt. Du kommer svettas.

- Det där är ingenting, högre! Högre!

- De här då? Inte tjockare, det är inte rätt. Det är inte rätt...

- Vad är det med dig? Jag säger TJOCKA sulor, inte de där chipsen!

Till slut fick jag en acceptabel höjd på skorna, men det kostade orimligt mycket. Jag antar att det var priset för att få någon att ge upp sina principer. Men så är det, umgås med mig och du får ge upp de flesta av dina favoritprinciper. I alla fall om vi umgås länge nog. Skomakaren påminde mig om skräddaren min vän L gick till en gång i Rom med en skiss på en kavaj. I skissen framgick det tydligt att L ville att slagen skulle vara så stora att de gick över axellinjen. När skräddaren såg detta skrattade han. Sedan blev han arg. Och sedan blev han olycklig. Men L gick därifrån med stans fabbigaste kavaj.

- Wohoo!

- Jippiii! Så roligt vi har det!

- Ja, verkligen! 

- Bara min panna inte var så blank...

I shall wear "the" bottoms of my trousers rolled

I en handvändning tappade livet sin lyster. Senast i förrgår sa jag till mig själv när jag vaknade:

- Livet skimrar!

Eller om jag sa "Världen skimrar", vad vet jag. Hur som helst har allt detta skimmer bara försvunnit. Det försvann lika fort som man släpper in fem mål på raken i en obetydlig korpenmatch på Skarpnäcks grusplan. När matchen var slut ville jag bara lägga mig ner i ett grustag och gråta. Har jag berättat om min vision? Tänk er att man cyklar väldigt fort nerför en backe. Vägen slingrar sig, det går allt snabbare, och till slut tappar man kontrollen över cykeln och man kör upp på en sorts ramp eller liknande och flyger tio, tjugo meter åt helvete. Man landar i ett grustag, gruset skvätter, dammet yr, och man mår inte alls bra. Man mår riktigt dåligt faktiskt. Men vad gör man? Jo, man hostar lite. Hostar lite till, ett sådant där skorrande otäckt host. Sedan lägger man sig till rätta och somnar. Det där hade ingenting med fotbollsmatchen att göra.

Förra veckan

blev jag värvad till ett fotbollslag i södra Stockholms nionde division. Vi har spelat en match tillsammans, och den matchen förlorade vi. Jag var målvakt och släppte in tre mål. Samtliga var helt och hållet mitt fel. Men jag minns att jag gjorde ett par hjälteräddningar. Till exempel kastade jag mig dödsföraktande mot motståndarforwardens smutsiga dobbar vid ett anfall, bakom honom kom Nilsson, som var placerad bakom och inte framför anfallaren därför att han "kommit fel i steget". Jag minns att någon skrek av smärta, förmodligen var det jag. I andra halvlek gjorde jag en satsning mot en hög boll på en hörna och landade tungt på Nilsson, som efter det verkade märkligt trött i steget. Ikväll har vi match mot Örat United, och av korrespondensen på vårt lags mejlinglista att döma sitter coachen väldigt osäkert. "Tre poäng idag, eller kicken..." skriver man. Jag hoppas att lynchstämningen efter kvällens match inte sprider sig och även omfattar eventuella spelare som försöker glänsa och kanske gör en "Ravelli" och kastar in bollen i eget mål.

-

I min ungdom badade jag ofta. Fyfan vilken lam mening. Hur illa skulle det inte vara att inleda en roman med den meningen? Om det är någon som just skrivit färdigt sin första roman och inledde den just så, vill jag be om ursäkt. Det är en bra mening. Den har potential. Vad jag vänder mig emot är att inleda en roman med en preposition, det är inte rätt. Men det skiter väl ni i, förstås.

De sex turkarnas dans

Sommaren 2001 eller 2002 hände något av det vackraste och mest obegripliga någonsin. Jag var på Söderport med några vänner, en riktigt otrevlig krog vid Hornstull. Stämningen var aggressiv. Plötsligt reste sig en vän till mig och kastade sig över en man vid ett annat bord. Allt gick väldigt fort och det slutade med att min vän och jag satt utanför krogen, på trottoaren. Min vän grät tror jag. Jag satt och tittade på folk som kom cyklande på Liljeholmsbron när en pytteliten vit Fiat kom och tvärnitade framför oss. Ut ur bilen steg sex parfymerade turkar med uppknäppta Lorenzo-skjortor och stora guldsmycken och till bilstereons medelhavs-eurodisco stod de i en halv minut och dansade runt bilen, innan krogägaren kom ut och skrek:

- Bort! Försvinn härifrån! Försvinn för fan!

Så hoppade de in i den lilla Fiaten igen och försvann. Kvar fanns bara en doft av... Äh, men ni fattar. Det var fantastiskt.

sniffing a Paper rose

Ett inslag i Sportspegeln för ett par år sedan handlade om en svensk hockeyspelare som hade slagit i USA, och vi fick följa honom en dag. Han bodde i en nästan overkligt opersonlig lägenhet. Han tränade tre gånger om dagen, och han åt tre gånger om dagen. Han levde ett inrutat liv. Han hade inga intressen. I sin frys hade han fyrtio kartonger med exakt samma portion kyckling med ris. Han tog fram en kartong och la den i micron och reporten frågade förundrat om det inte blev enformigt i längden att äta samma sak varje dag, tre gånger om dan. Men det verkade som att hockeyspelaren inte ens förstod frågan. Han var så förbi allt sådant. Sedan sa han:

- Jag vet inte, så slå mig hårt med en rutten äcklig planka över stjärten, men jag tycker John Martyns London Conversation har ett ganska snyggt omslag. Kanske är de där skorstenarna lite fula, kanske är bilden lite för hårt beskuren, kanske tycker jag inte alls det är ett snyggt omslag. Kanske är allt det här bara en dimridå, som döljer det enda som egentligen är viktigt.

Nä, det sa han inte.

Jag är trött när det ljusnar och jag ser

Solen och den värmer mer och mer

Och jag glömmer vad jag vet

Men plötsligt är det här min verklighet

Och det bränner till fast jag gärna ville tro

Att jag hade glömt hur gråten kändes

Så plötsligt stod det klart

Att allting underbart

Kommer aldrig mer igen

Så kom han in härom dagen och sjöng för mig. Hans röst, mina ord.

Jag har fått svaret på varför jag varit så sömnig på sistone. Det gick upp för mig imorse när jag skulle tvätta mig och märkte att mina fötter var alldeles oerhört smutsiga. Från min lägenhet gick ett spår ner för trappen till rabatten utanför min grannes fönster. Det märkliga är att fönstret ligger så högt att man inte ens når upp att titta in i lägenheten, om man inte intresseras av slarvigt målade köksluckor med originalbeslag från 50-talet och skrumpnade ballonger i lampsladdar förstås.

Vidare kan meddelas att jag fick ett vredesutbrott lagom till middagen när det gick upp för mig att den man som genom mig (i min yrkesroll) både en och två gånger den senaste veckan tillskansat sig "vissa fördelar" genom att påstå att han var kulturattaché vid Portugals ambassad i själva verket är frilansande fotograf på min lokaltidning.

Helt orelaterat: Att vara dålig på något och ändå tycka att det nästan är det roligaste som finns, det är livet det.

Idag var det som att jag sovit i femtio år och vaknat upp i en framtidsdystopi. Det låg som ett dis över stan och människor såg tärda och jagade ut. Jag såg inte solen. Däremot såg jag en man som stod mitt i trappan på väg upp från Hornstulls t-bana och kissade. Låt mig ge ett exempel för att illustrera exakt hur asocialt jag tycker detta val av toalett var: Det var som att klättra upp för ett träd, stjärtnaken. Jag uppskattar alla former av okonventionellt beteende, och av princip måste jag ställa mig bakom också detta. Men det bär mig emot, för det var ganska disgusting.

Sedan gick jag förbi två pojkar som spelade musik på sina mobiltelefoner. Den ena av dem, kanske tio år gammal, rökte en cigarett. När jag såg det började jag skratta, helt spontant. Jag vet inte, barn som röker, känns inte det lite gjort?

Och vi kanske inte behöver estetisera påsen heller.

Jag är helt utmattad.

Har gått igenom en lång lista över samtliga partier som fick minst en röst i valet -94. En snabbanalys leder till insikten om att folk ändå är ganska roliga. Det, eller som det enda intressanta Olle Ljungström sa i dokumentären, att "de allra flesta borde spärras in". Jag hittade några favoriter (antal röster inom parentes):

PARTIET FÖR FRÄMJANDE AV SKITKÅTA KVINNORS STATSRÅDS 

VÄLBEF. (1)

SATANCO SATANCONIZ PARTIET (1)

EN LITEN DEL AV POLEN-PARTIET (1)

P MOT "HEDERSKVINNANS HYCKLERI", MER F SOC. RÄTTV. MEL. ... (1)

SÅS-PARTIET (1)

PETER JANGEFJORDS BÖGPARTI (1)

TA VARA PÅ MILJÖN. TA HAND OM VARANDRA KRAM (1)

KUK- OCH FITTPARTIET (1)

PARTIET SOM VILL ATT SUSANNE OSTEN SKA PARA SIG MED EN 

LITEN (1)

ALF SVENSSON-ÄR-ADOPTERAD-OCH-HAR-TVÅ-PAPPOR-PARTIET (1)

ETT NYTT PARTI MED NYA MÄNNISKOR (1)

EZENHEMER PLASTPÅSAR OCH BARNUPPFOSTRINGSREDSKAPSPARTIET (28)

De här spontant påhittade partierna rymmer så mycket hat. Så mycket vilsen och mörkrädd förtvivlan. Men också kärlek. "Sås-partiet", det kunde man byggt vidare på. Vidare kan tilläggas att Sverigedemokraterna tappade en massa röster i och med att 1236 personer skrev SVERIGE DEMOKRATERNA". Men vad handlade egentligen Ezenhemer-grejen om? Det var ännu fler än de 28 ovan som röstat på något med "Ezenhemer+plastpåsar+barnuppfostran", det låter obehagligt tycker jag.

I tried the Thames at Maidenhead

Jag och Nilsson tog hissen upp på taket igår. Vi tränade en stund med maskinerna som finns däruppe. Ryggsträckaren var genuint obehaglig och fick mig att åldras kanske tjugo år i förtid. I motsats till vad jag väntat fick den inte alls ryggen att sträckas ut, men däremot kändes det som att mitt ansikte skulle explodera när allt blod åkte upp i huvudet. Låt mig upprepa: Otroligt obehagligt. Efter detta föll jag i sömn kanske fyra hundra gånger vid olika tillfällen under eftermiddagen, bland annat när jag skulle förevisa min gamla knivsamling för den intresserade allmänheten vid Spelbomskans torg vid Odenplan. När jag vaknade hade jag inga knivar längre, och jag hörde skalliga män i ribbstickade tröjor viska hotfullheter på finsk-svenska bakom mig.