Min gud,

just "brun kaka" är, oaktat alla låga och primitiva referenser som säkert dyker upp i huvudet på er, bara en så ledsam och prosaisk påminnelse om att allt ju egentligen bara är en fuktig trasa.

Nej, vad säger jag? Usch, ta bort det där. Så där kan man ju inte hålla på längre. Världen är det vackraste jag vet. På fullaste allvar tänker jag varje morgon när jag steppar ner för min marmortrappa iklädd nytumlade frottéshorts för att hälsa dagen, att livet är en gåva, och vad som verkligen är gåvan är att kunna se, att se världen genom kontaktlinser och för kanske första gången på riktigt förstå vad de pratade om hela dagarna, då.