Bare knuckles

Jag tänker mig en ny sorts människa. En som går omkring i främmande städer och iförd röda hörselskydd skriker åt främlingar och muckar gräl, förolämpar oskyldiga. Jag såg en sådan människa idag på tunnelbanan. I skydd av ett dörrpar som stängdes skrek han inifrån vagnen ut mot perrongen:

- Nu fattar jag varför det kallas FJOLLTRÄSK! Såna som du borde hängas upp i lyktstolpar!

Sedan började han skrika på mig, och då upphöjdes situationen från teori till verklighet och blev genast mycket mer svårhanterlig. Det var precis som med mannen som kissade i trappen en handling jag vill ställa mig bakom men inte kan när det väl inträffar för att det är så obehagligt. Jag kan känna en sorg över det, att obehaget hindrar oss från att skapa den värld vi ju vill leva i. En aggressiv, gränslös, grälsjuk, kärleksfull tillvaro där människor plötsligt omfamnar varandra eller ting utan anledning. Där en man och en kvinna kan stå på Tulegatan och stirra på varandra i tio minuter för att sedan gå åt varsitt håll och aldrig mer träffas igen. Den ena ställer sig i en trappa och kissar utan att hålla i snoppen, och den andra tar på sig hörselskydden och sätter sig mitt emot mig på tunnelbanan och skriker rätt ut hela vägen till Karlaplan.