"In the hood there's no business like shoe-business"

Jag har aldrig varit hos frissan, men av vad folk berättat är det ungefär som att gå till skomakaren. Man visar upp sin skam för en främmande människa och det blir aldrig trevligt. Jag gick till min skomakare på tunnelbaneperrongen och bad att få extra höga sulor på mina italienska handflätade loafers. Han tyckte det var det mest motbjudande han hört, ville absolut inte sätta höga sulor på ett par tunna italienska loafers.

- De här? De här sulorna kan vi ta, annars blir det för varmt. Du kommer svettas.

- Det där är ingenting, högre! Högre!

- De här då? Inte tjockare, det är inte rätt. Det är inte rätt...

- Vad är det med dig? Jag säger TJOCKA sulor, inte de där chipsen!

Till slut fick jag en acceptabel höjd på skorna, men det kostade orimligt mycket. Jag antar att det var priset för att få någon att ge upp sina principer. Men så är det, umgås med mig och du får ge upp de flesta av dina favoritprinciper. I alla fall om vi umgås länge nog. Skomakaren påminde mig om skräddaren min vän L gick till en gång i Rom med en skiss på en kavaj. I skissen framgick det tydligt att L ville att slagen skulle vara så stora att de gick över axellinjen. När skräddaren såg detta skrattade han. Sedan blev han arg. Och sedan blev han olycklig. Men L gick därifrån med stans fabbigaste kavaj.