Ett inslag i Sportspegeln för ett par år sedan handlade om en svensk hockeyspelare som hade slagit i USA, och vi fick följa honom en dag. Han bodde i en nästan overkligt opersonlig lägenhet. Han tränade tre gånger om dagen, och han åt tre gånger om dagen. Han levde ett inrutat liv. Han hade inga intressen. I sin frys hade han fyrtio kartonger med exakt samma portion kyckling med ris. Han tog fram en kartong och la den i micron och reporten frågade förundrat om det inte blev enformigt i längden att äta samma sak varje dag, tre gånger om dan. Men det verkade som att hockeyspelaren inte ens förstod frågan. Han var så förbi allt sådant. Sedan sa han:
- Jag vet inte, så slå mig hårt med en rutten äcklig planka över stjärten, men jag tycker John Martyns London Conversation har ett ganska snyggt omslag. Kanske är de där skorstenarna lite fula, kanske är bilden lite för hårt beskuren, kanske tycker jag inte alls det är ett snyggt omslag. Kanske är allt det här bara en dimridå, som döljer det enda som egentligen är viktigt.
Nä, det sa han inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar