Jag är trött när det ljusnar och jag ser

Solen och den värmer mer och mer

Och jag glömmer vad jag vet

Men plötsligt är det här min verklighet

Och det bränner till fast jag gärna ville tro

Att jag hade glömt hur gråten kändes

Så plötsligt stod det klart

Att allting underbart

Kommer aldrig mer igen

Så kom han in härom dagen och sjöng för mig. Hans röst, mina ord.

Jag har fått svaret på varför jag varit så sömnig på sistone. Det gick upp för mig imorse när jag skulle tvätta mig och märkte att mina fötter var alldeles oerhört smutsiga. Från min lägenhet gick ett spår ner för trappen till rabatten utanför min grannes fönster. Det märkliga är att fönstret ligger så högt att man inte ens når upp att titta in i lägenheten, om man inte intresseras av slarvigt målade köksluckor med originalbeslag från 50-talet och skrumpnade ballonger i lampsladdar förstås.

Vidare kan meddelas att jag fick ett vredesutbrott lagom till middagen när det gick upp för mig att den man som genom mig (i min yrkesroll) både en och två gånger den senaste veckan tillskansat sig "vissa fördelar" genom att påstå att han var kulturattaché vid Portugals ambassad i själva verket är frilansande fotograf på min lokaltidning.

Helt orelaterat: Att vara dålig på något och ändå tycka att det nästan är det roligaste som finns, det är livet det.