Solen och den värmer mer och mer
Och jag glömmer vad jag vet
Men plötsligt är det här min verklighet
Och det bränner till fast jag gärna ville tro
Att jag hade glömt hur gråten kändes
Så plötsligt stod det klart
Att allting underbart
Kommer aldrig mer igen
Så kom han in härom dagen och sjöng för mig. Hans röst, mina ord.
Vidare kan meddelas att jag fick ett vredesutbrott lagom till middagen när det gick upp för mig att den man som genom mig (i min yrkesroll) både en och två gånger den senaste veckan tillskansat sig "vissa fördelar" genom att påstå att han var kulturattaché vid Portugals ambassad i själva verket är frilansande fotograf på min lokaltidning.
Helt orelaterat: Att vara dålig på något och ändå tycka att det nästan är det roligaste som finns, det är livet det.
2 kommentarer:
Du har så rätt,så rätt
om det sista där
Även en klocka osv.
Skicka en kommentar