Här

på den med statliga medel drivna betongklossen ser man när man kommer till jobbet på morgonen en rad dammiga fönster på bottenplanet. Ingen rörelse, ingen människa, inget liv syns genom dessa fönster. Man blir nyfiken, man dristar sig att fråga någon med en pärm under armen, någon som ser ut att veta. Det visar sig att nyckeln till dessa rum tappades bort någon gång i början på 80-talet och ingen har varit inuti dem sedan dess. Genom ett dammigt fönster ser man en förtorkad fikus, spetsgardiner, en gulnad fläkt i plast. Inatt ska jag rita upp en cirkel i dammet på golvet därinne, och till ljudet i mina hörlurar ska jag recitera texten till One more try. (Finns det någon som bryr sig att jag vinnlade mig om att inte kursivera punkten efter låttiteln?)