Han var solen som lyste min stig

Omständigheter bortom både min vilja och kontroll krävde att jag tog en taxi till Värtahamnen. Jag var nervös, skulle pengarna räcka? Rockfickorna var fulla med sedlar ihopgemade i ett ganska intrikat system för att underlätta distinktionen mellan det privata och det allmänna. Jag hann knappt känna lädret mot handlatorna innan taxichauffören satte igång att sjunga:

Jag tror nog jag nekar till ett anbud...

- Men snälla nån...

...från den vän jag skall möta idag.

- Snälla sluta nu.

Fast han liknar mest av allt en romersk avgud,

tror jag knappast han blir den som jag vill ha.

- Vem tror du att jag är egentligen? Du tar fel på person! Du tar fel... Det var aldrig jag. Det var någon annan. Någon helt annan...

Här tittar jag ut genom vindrutan, genom regnet som strilar ner diagonalt över vindrutan, den bleka försommarhimlen speglas i vindrutan, och i vindrutan ser man några ensamma solstrålar som trotsar det gråa. Medan taxibilen kör genom Värtans industriområde zoomar kameran sakta ut till ljudet av däck mot regnvåt asfalt. Sedan svart. Sedan eftertexter.

- Hörru, taxijävel. Ingen musik under eftertexterna!

Åh, mot honom ju andra män förbleknar,

fast dom kan vara rara var för sig.

Om det stormar och haglar och regnar...