De två senaste dagarna har jag sett två saker som påverkat mig oförklarligt mycket. Det första fick mig att gråta, det andra gjorde mig extremt irriterad. Jag cyklade omkring på Skogskyrkogården och hittade en förbommad del, i den södra änden. Det var en stor asfalterad plats omgiven av murar och baracker, och i mitten låg tre enorma pyramidformade jordhögar. Det var bara jag där. När kyrkogårdsförvaltningen märker att en grav inte besöks, att ingen lägger blommor eller ljus vid den, sätter de upp ett anslag vid stenen för att anhöriga ska ge sig till känna. Om ingen gör det tar man bort gravstenen och så blir det plats för en ny grav. Följaktligen stod det några gravstenar mot en mur bakom jordhögarna. På en av dem var dödsdatumet inte äldre än sent 70-tal. Det gjorde mig beklämd. Lite senare på väg ut cyklade jag förbi en man som låg på en filt och pratade med en gravsten.
Det som gjorde mig extremt irriterad känns ganska futtigt i jämförelse, men det är väl såhär i tider av värderelativism ett likvärdigt uttryck för svårigheten att vara människa eller vad vet jag. På Vivo igår: En man hade just betalat sina varor och stod och fyllde kassen när kassörskan upptäckte en vitlök på varubandet som tillhörde mannen, men som inte slagits in. När hon uppmärksammade honom på detta blev han förlägen och sa:
- Nä, jag skippar den.
Jag var en millimeter från att skrika:
- NEJ NU TAR DU DIN JÄVLA VITLÖK FÖR I HELVETET!
Jag resonerade som så att om man lagt en vitlök i sin varukorg med föresatsen att köpa den och gå hem med den och sedan eventuellt anrätta något med den, då ska man inte ge upp bara för att kassörskan missat att slå in den. Varför är det här så viktigt för mig? Jag kan inte begripa varför det här måste betyda något för mig. Det är så dumt. Men man får inte ge upp sådär. Man måste vilja saker, även om det bara är en vitlök.
Dagens outfit: Hubert de Givenchy står och funderar på om han verkligen borde brusat upp sådär vid kassan på Vivo, iförd sin personliga hommage till klanen Taikon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar