I wish I were a girl again, half savage and hardy and free,
and laughing at injuries, not maddening under them!
Why am I so changed?
Why does my blood rush into a hell of tumult at a few words?
Kenta i blåstället kom förbi och spelade upp sin lilla repertoar. Jag stod med axlarna uppdragna, kunde inte slappna av hur mycket jag än ansträngde mig. Försökte ge honom passerkortet jag lånat för att ta mig ner till den svala källaren, men handen ville inte öppna sig. Jag stod och riktade en knuten näve mot stackars Kenta tills han gick sin väg. Varför är jag så otrevlig mot folk som inte förtjänar det? Det finns ju så många andra som
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar