Jaja,

nu glömmer vi Tokyo 1975 och allt det där. Det var bara på lek. Vi ska inte hänga upp oss på det, utan istället kan vi sätta oss ner i en cirkel runt en fruktskål i mörkt obehandlat trä och begrunda komiken i detta: För ett par veckor sedan träffade jag en ung människa under uppsluppna former som just tagit studenten från något musikgymnasium i Stockholm. Nu måste jag bara inflika, innan jag kommer till poängen - jag är ungefär jämngammal med människor som gillar brutalistisk arkitektur, känner nostalgi inför 90-talet etc. Och om mitt hela liv utspelades på internet och detta inte öppnade ett bråddjupt schakt av ångest inom mig skulle jag kanske dessutom röstat på Piratpartiet i EU-valet, förutsatt att jag just slagit mig hårt i huvudet eller boffat tändargas de senaste 15 åren. Med detta vill jag klargöra en sak: Jag är inte predisponerad att reagera ryggradsmässigt inför saker jag uppfattar brister i trovärdighet, men ändå tyckte jag det var oändligt roligt att den här unga människan just tagit studenten från rap-linjen. Men han var duktig. Rappade acapella medan jag klappade händerna och trallade med.