Jag vill inte moralupplösningen

När jag rensat trädgården från de stenar som arbetarna mamma anlitat spritt ut som straff för dåliga arbetsförhållanden eller vad vet jag, då tog jag cykeln och cyklade de åtta kilometerna till närmaste samhälle för jag ville se människor som var unga och vid liv! Vilken otroligt invecklad struktur det var på den meningen. I det lilla samhället som har en egen hamn, ett eget statt och en mack fanns det inte en själ under 67. Det var i villastaden de fanns. Gick omkring i små gäng och lyssnade på Taylor Swift i mobiltelefonen, sparkade på lyktstolpar. Jag var så oerhört hungrig på precis vad som helst. En sorts hunger som kan finnas i stan men som inte märks för den kan stillas precis när som helst. Men i hålan jag tillbringade helgen i går inte det.

Men det är trots allt min mammas ville natale, och som vanligt pekade hon ut alla essentiella hus och platser. Bland annat den lilla stugan morfar byggde åt sig själv och bodde i innan han gifte sig med mormor, när mamma var i tjugoårsåldern. När pappa skulle träffa honom första gången, och kom upp för grusgången satt morfar bakom ett fönster och kikade ut genom gardinen med geväret laddat.

Senare, på väg hem, på Nyköpings vägkrog tittade jag mig omkring, såg människor som var mig fullkomligt främmande. Jag kände mig så djupt alienerad, jag blev rädd. Frågade mamma:

- Är det här mitt folk, mamma? Är detta mina bröder och systrar?

Men mamma valde att inte förstå. Hon hade sett någon film av Almodóvar som gripit henne.

- Det var den här, vad hette den nu... Låt henne sova, så var det.

- Tala med henne!

- Vem då?