Men det är trots allt min mammas ville natale, och som vanligt pekade hon ut alla essentiella hus och platser. Bland annat den lilla stugan morfar byggde åt sig själv och bodde i innan han gifte sig med mormor, när mamma var i tjugoårsåldern. När pappa skulle träffa honom första gången, och kom upp för grusgången satt morfar bakom ett fönster och kikade ut genom gardinen med geväret laddat.
Senare, på väg hem, på Nyköpings vägkrog tittade jag mig omkring, såg människor som var mig fullkomligt främmande. Jag kände mig så djupt alienerad, jag blev rädd. Frågade mamma:
- Är det här mitt folk, mamma? Är detta mina bröder och systrar?
Men mamma valde att inte förstå. Hon hade sett någon film av Almodóvar som gripit henne.
- Det var den här, vad hette den nu... Låt henne sova, så var det.
- Tala med henne!
- Vem då?
2 kommentarer:
Jag har just skrattat högt rakt ut, på min arbetsplats, IGEN. Alldeles innan och efter var det knäpptyst.
Det är precis så man alltid ska skratta! Eller medan man pratar högt för sig själv i tvättstugan, eller källaren.
Skicka en kommentar