och alla fåglar sjöng

Jag hade en lunchdejt med min pappa härom dagen, och jag fick samma kalla känsla som jag fått av min mamma den senaste tiden: Att jag tråkar ut honom. Det är så fruktansvärt bakvänt, det borde inte vara så. Men jag antar att det är nödvändigt, för att komma vidare. Fast jag fattar inte exakt vad det är jag ska komma vidare från. Kanske borde flytta utomlands igen.

Min pappa har en egenhet som jag saknar. Han kan inte med trivialiteter. Jag å min sida älskar trivialiteter, eller snarare meningslösheter. Saker som är meningslösa, det är nog det som är den operativa faktorn i den här soppan. Helst något ingen ser, som en tom skyskrapa i öknen. Eller som man inte begriper, en obegriplig handrörelse framför en främling på tunnelbanan. Missförstå mig inte, det handlar inte om kvinnor som lägger handen på insidan av ett regnvått fönster. Vad jag vill förmedla här är hur en handrörelse eller liknande kan vara djupt subversivt. Mest av allt: Att lägga sig ner på trottoaren och inte resa sig upp. Fast inte om man är mannen som går fram och tillbaka på Sibyllegatan och talar in i sin portfölj och kissar bakom parkerade bilar.