En vän jag inte träffat på alldeles för länge ringde mig igår kväll. Han jobbar på kärnkraftverket i Ringhals nu och bor i en barack, dricker kaffe i plåtmugg och äter korvmacka. Medan hans flickvän och dotter sover går han upp halv fyra varje måndagmorgon och sätter sig i bilen och kör de 22 milen till jobbet. Om man har kontaminerats med radioaktivitet, fick jag veta, ska man inte som instinkten kanske säger en gnugga sig hårt och länge. Istället ska man svepa en (1) gång med en trasa och sedan tvätta den. Annars arbetar man bara in det radioaktiva i huden. Och då får man sitta i karantän i två till sex veckor medan för ändamålet utbildade specialister dagligen kontrollerar ens avföring. Hela detta stycke kan läsas metaforiskt.
En krallig militärofficer i crew-cut och midjekort uniformsjacka utan resår kom nu in i foajén och frågade om det fanns en kaffeautomat. Det gör det ju nu inte, och det sa jag till honom. Han blev lite ledsen då. Så jag gick och hämtade en kopp till honom, och när jag gav den till honom såg jag att han hade kajal kvar i ansiktet från natten innan. Det här är en sann historia, men den kan även läsas metaforiskt.
Jag fick ett mjukt paket med posten igår. Det gjorde mig väldigt glad. Någon har varit någonstans, non? En fri och obunden kvinna roaming the world och kanske också the sky of the sky of a tree called life, non? Det här ska inte läsas metaforiskt.
3 kommentarer:
Jag älskar det här.
Mer sånt.
kan du sätta ett frågetecken istället för punkt, så skriver jag "ja tack" i den här rutan
Skicka en kommentar