City dental revisited

Ringde mig sjuk från jobbet pga en oförklarlig depression. En måndagsdepression. En bred-och-tom-säng-depression. Gick istället till tandläkaren för att dra ut en visdomstand. Väl där insåg jag att min mun var kaffeimpregnerad och ville därför skölja munnen. Satte mig i tandläkarstolen och drack upp vattnet i den lilla vita plastmuggen. Det smakade lätt av andedräkt och jag såg i ögonvrån hur tandsköterskan stannade upp i en rörelse när hon såg mig dricka ur muggen. Sedan mådde jag illa.

Mer så när tandläkaren försökte förklara för mig hur jag skulle undvika att bli ruinerad genom att låta göra en undersökning före utdragningen, för att på så sätt komma över gränsbeloppet och bara betala hälften. Men det skulle göras i en given ordning och det var av största vikt att den ordningen följdes, annars skulle det bli mycket dyrt. Jag frågade både en och två gånger exakt hur jag borde göra, men när jag ändå inte förstod anlade jag en min av tankfullhet och sa något icke förpliktigande som:

- Nå, den som lever får se.

Tandläkaren lät sig inte nöjas utan såg på mig frågande. Han hade uppenbarligen ställt en direkt fråga, men eftersom jag inte ville be honom upprepa sig en tredje gång under loppet av fem minuters samtal gick jag långsamt baklänges ut medan jag nickade långsamt åt hans håll.