Igår natt

kraschade min dator och ca 8.000 bilder jag under loppet av två år samlat på mig från den vida interwebben gick åt helvete, eftersom jag inte hade någon backup. Istället för att göra det jag borde gjort, och vad varje normalbegåvad människa i det läget skulle göra: slänga ut datorn genom fönstret och hoppa efter, fulgråtande med en oxpiska i ena handen och en filékniv i den andra, så tog jag itu med mina två garderober. Proppfulla av åtskilliga års hamstrande av obrukbar och illaluktande materia har de alltid låtit mig påminnas om min brist på självdisciplin och förmåga att "ta tag i saker". Och inte en enda gång har jag lyckats hålla tillbaka en häftig snyftning när jag gläntat på garderobsdörren.

Men nu tillbringade jag alltså en hypoman natt med fyra svarta sopsäckar av plast. Och jag kan väl inte säga så mycket om det egentligen.






Utom kanske att jag vid några tillfällen runt halv fyra, fyra-snåret började vänja mig vid de människolika gestalter som under natten fladdrat omkring mellan hallen och köket. Och plötsligt kändes krukväxterna enorma. Vid något tillfälle när jag kom ut från toaletten verkade det just ha regnat i vardagsrummet.