Återigen har jag åkt mini-lastbil med min mamma, lyft tunga möbler med raka ben och böjd rygg nerför hala trappor, hyperventilerat inför mammas rivstart och tvärnit-körstil och stämt in i min systers gälla skrik när mamma genar genom mötande trafik. Min kropp värker och mitt tidigare så välordnade källarförråd är fullt av en annan människas saker. Saker jag inte med lugnt sinne kan råka tappa i sopnedkastet, eftersom sakernas ägare befinner sig på andra sidan ett stort hav. Vilket i detta fall inte är en metafor för sinnessjukdom.
Jag äger tre tabletter beta-blockerare. Dessa sparar jag till speciella tillfällen, som julafton, uppkörning och kanske den dag på stan jag lovat min systers barn. Jag borde övervägt att ta en igår. Mamma avskyr att backa. så helt utan några utsikter att lyckas försökte jag backa vår lastbil genom en smal labyrint, och trots att jag hade två extra par ögon på varsin sida av fordonet kom jag inte ens halvvägs innan jag skickligt slipade ner en vass kant från dess underrede.
När vi skulle tanka lyckades jag hetsa mamma till att skvätta diesel på mig. Och en timme tidigare, när vi körde längs Hägerstensvägen med mamma bakom ratten, utbrast hon efter att jag och min syster kritiserat hennes körstil:
- Men det är ju inte jag som kör!
lördag, september 6
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hur menade hon där? Och bör inte du eller din syster köra bilen? Din mamma verkar synnerligen trafikfarlig. Lite som en gubbe i keps.
Jag förstår precis vad hon menar. Precis!
Håller med dig, moa. Jag borde köra. Visserligen har jag inget körkort, men jag skulle inte undra (högljutt, dessutom) om jag verkligen fick plats med bilen i mittenfilen när jag hade två meters marginal på vardera sidan.
Förresten förvånar det mig, E, att du inte nämnde mammas paraply.
Här är lite läsning för dig:
http://www.thatfoxhuntingman.com/
Skicka en kommentar