En sista

flyttstädning i min systers lägenhet. Aka "Huset som Gud glömde", aka "Huset där grannarna ringer på och ber en stänga av tv:n halv åtta en lördagkväll", aka "Huset där ingen hälsar på en i trappen", aka "Huset SKB började med när de landsatte en ny och aggressiv kampanj för att förhindra andrahandsuthyrning".

Jag upplevde på nära håll vilket effektivt bindmedel fett är. För det finns ingenting som fäster dammet på samma sätt uppe i köksluckorna strax under taket i köket. Smorde jag in min nakna hjässa med stekos som inte torkats bort på tio år skulle jag inte bara förvärra min redan ordentligt tilltagna flottighet (aka blankhet), utan jag skulle också kunna skaffa mig en frisyr för första gången på fyra år.

Samtidigt som min syster blev av med sin 1,1/2:a på Södermalm förlorade även hela familjen sin huvudsakliga distributör för möbler och husgeråd, i form av husets grovsoprum. Där hittade min syster exempelvis en fåtölj som hon hyggligt nog gav till mig. Jag upptäckte senare att det var en Carl Malmsten-stol och tänkte att jag skulle sälja den. Fick skjuts av mamma till Auktionsverket i Frihamnen. På väg därifrån kom hon plötsligt på att hon faktiskt ville ha stolen själv, och vänder tillbaka och skriker:

- Upphäv all budgivning!

Jag kan så här i efterhand medge att de tre tusen mamma betalade mig för fåtöljen inte tillkommit mig helt utan moraliska dubier från min sida. Men tre tusen är tre tusen, och säg den moral som inte har ett pris. Som till exempel att flyttstäda en flottig lägenhet.