Bon mots

Läste en så bra bok av André Aciman. Störde mig i och för sig ett tag på att han såg så osympatisk och überstraight ut på bilden på försättsbladet. Lite som en blandning mellan Danny DeVito och den där sinistre mannen med lång näsa som alltid får spela halvfishy (men i grund och botten god - fast fånge i en ond och hänsynslös organisation) ryss i spionthrillers. Jag fick bläddra förbi snabbt varje gång så jag inte skulle tappa lusten. Det är så lätt att bli nedslagen av att författaren ser fel ut. Men historien utspelade sig i och kring ett sommarhus vid södra Italiens kust någonstans. Det var förbjuden åtrå, ålderskillnader, till elakhet och mobbning maskerad kärlek and all that crap. Ni vet, det som gör det gött att leva.

Och sedan gick solen ner över Spånga industriområde. Ja, det är ju inget nytt egentligen.

Det känns som att kassörskorna på Vivo planerar en överraskning för min födelsedag. Jag är verkligen spänd av förväntan den här gången. Förra året hade de hyrt en liten lastbil som de hade pyntat med serpentiner och lustiga kräftkalaslyktor och jag vet inte allt de hade hittat på. De band fast mig i lastutrymmet och körde ut mig någonstans norr om stan, långt ut var det. Sedan fick jag ta mig hem bäst jag kunde, barfota och frusen. Det var roligt.