True colours

Jag var så sömnig imorse. Råkade gnugga mig i ögat och sabba mina målade ögonlocksögon på måndagsmötet. Det var kanske då, eller när jag ramlade av stolen och rullade runt på golvet och skrattade som ett litet barn åt något jag drömde, som mötet plötsligt tog en ny riktning. Det kom nu att handla om mina personliga fel och brister, och inte om den stora Partille-satsningen jag snappade upp något om precis innan jag somnade. Jag vill minnas att jag försökte ge något halvsmält resonemang kring Nina Björks DN-krönika innan allt bara blev till en stale och pestilent congregation of missnöjdhet och besvikna människor i steril kontorsmiljö.