Utanför mitt fönster

på kontoret går ungdomar och barn förbi, på väg till djursjukhuset med sina snuviga husdjur i burar. Men allt jag kan tänka på är hur mycket jag ogillar för små kläder. Fattigdomen det implicerar. Den kroppsliga awkwardnessen. Peddigheten i att ha en för trång rock på sig och stå och titta på barn utanför ett djursjukhus.

Förra vintern köpte jag en dyr och snygg rock från Acne. När jag senare kollar upp den på deras webbshop antyder bilderna att de tycker att det snarare är en jacka, och inte en rock. Mannen på bilden är en sund och lite otydligt småmullig svensk med sunda och småironiska värderingar, som inte gillar när kläder är för stora. Jag gillar när kläder är för stora.

Tänker: Lyxigt med en massa dyrt tyg svept om kroppen.
Tänker också: För stora kläder accentuerar allt som är utmärglat, blekt, osunt och perverterat med en.

Fast det värsta av allt är ändå för små skor. Det ger mig sådan ångest. Lotusfötter och den tristaste sortens självförnekelse:

- Jag finns inte! Mina fötter syns inte! Jag tar ingen plats. Ingen ska kunna tycka nåt om mig!