blue bags of joy

Gissa vad som är hett på stritan i Rom i år?

Dubbla skjortor.


Nä, såklart inte. Däremot vinröda prasselplastpåsar. I alla fall om man är ex-pat från Bangladesh. De kutar omkring med dem fulla av Gud vet vad, hukande i sina bruna säckiga canvasjackor från outlethangarerna utanför stan och för stora pleatherskor med klafsande sulor. När jag var i Rom sist bar alla, jag säger ALLA, bangladeshiska män på ljusblå prasselplastpåsar. Men nu är de alltså vinröda. Jag vet inte hur sådant där fungerar. Det kanske skiftar årsvis, enligt något dekret från högre ort. Det är bortom min förmåga att veta.

Buss är det ideala sättet att förflytta sig i staden. Men på kvällarna är de proppfulla och den lata italienska arbetarklassen har ingen brådska att bli klara med alla sina vägarbeten så en resa på en kilometer tar en timme. Och placerar man mer än tjugo italienare i ett och samma trånga utrymme kommer de förr eller senare börja sjunga tillsammans. Det här låter ju väldigt pittoreskt och irriterande, och det är det också. Men mer än så är det:

Du är på en hemmafest i Nacka och klockan är efter två på natten. Du är full och vill både dansa och hångla och ha sönder offentlig såväl som privat egendom och typ Stress. Plötsligt stämmer ett gäng småmulliga KTH:are i nytvättat hår (tjejerna rak mittbena, killarna hästsvans eller någon friidrottsfrisyr) upp i någon Guasq-visa.

Det var ett trött exempel. Jag vet att sådant inte händer i verkligheten. Jag vet det. Och jag har egentligen ingenting emot att man sjunger på bussar. Eller har jag det?