Jag har länge undrat vad jag ska göra med den här bilden. Den är så perfekt. Samtidigt helt otrovärdig. Helt orelaterat: I mitt block (eller snarare på en papperslapp jag använder som bokmärke) har jag skrivit:
ryggsäck + rock, nästan sabba frigolitkonst
Ryggsäck + rock-outfit har under de senaste fem åren fungerat som en sorts besvärjelse för mig. När jag haft urtvättade långärmade t-shirts som accentuerat min dåliga hållning och bristfälliga "köttighet" har jag alltid kunnat trösta mig med att jag i alla fall inte har på mig en ankellång rock + KTH-rygga. Det har faktiskt hjälpt.
Men faktum är att även jag haft rock + ryggsäck på mig, ute i offentligheten, vid mina sinnens fulla bruk. Men det var under en väldigt begränsad tid och jag gick på konstskola så man kan säga att jag "testade gränserna" för "det gångbara". Ett av tillfällena jag testade dessa gränser var på vernissagen till en utställning av Xavier Veilhan på Andréhn Schiptjenko. Det var när han hade gjort sina replikor av människor i gips och frigolit etc. genom att scanna dem med en sorts enorm 3D-scanner. Det var mycket tjafs om att hans modeller var så "exakta" och så vidare men jag tyckte mest att det var lite trist och antiseptiskt. Det plockade min ryggsäck upp och försökte förmedla till en av de mindre frigolitgubbarna medan jag gjorde en vid och sammanfattande gest som för att säga:
Jag vill här tillägga två saker:
1. Rocken jag hade på mig var inte lång. Den räckte knappt ens nedanför knäna. BRZ, lite noppig på ena halvan efter att jag börjat med, men tröttnat halvvägs, att avnoppa den med min skäggtrimmer.
2. Det kan ha varit så att jag inte alls var nära att stöta till frigolitskulpturen med min ryggsäck. När jag tänker efter verkar det rimligare att jag tidigare ställt ifrån mig väskan, just för att jag visste att något sådant kunde hända. Istället tror jag att jag spillde vitt BiB-vin på frigolitgubben. Och det smäller väl ändå högre? Att faktiskt hälla vin på ett $300.000-konstverk, än att nästan stöta till det med en ryggsäck?
8 kommentarer:
Nja, nu gick det ju inte riktigt till på det sättet. Hela händelsen är faktiskt fastbränd på min hornhinna, inklusive Xaviers av skräck vanställda ansikte när han (mitt i vår konversation) såg hur du gjorde en hastig rörelse bakåt och hur din rumpa, inte ryggsäck, touchade hans meterhöga beiga mansfigur. Det hela var mycket genant och vad gäller vinet så vill jag helst glömma.
Du har helt rätt om bilden, man vill inte tro att de där två ställde sig bredvid varandra , på riktigt, i den där oufiten och gav sitt medtycke till att fotograferas. Its just too good to be true.
Och så kom hela inlägget att få mig att tänka på mig själv i Louvren. Min sk. oro för den alltför tillgängliga och obevakade konsten. Som egentligen bara var tvångstankar, och en enorm tacksamhet för att jag inte hade en spritpenna i väskan.
Jag gjorde en gång i tiden en perfekt Marina-imitation, brukade ringa Fredda, och han blev lika glad varje gång hahaha
vi skrev samtidigt
a: Så kan det nog ha gått till. Min negroida stjärt ställer till det igen!
lotta: Just det ja, du brukade ju hänga med Schiptjenko & co. Nöjd nu? När du fick det på bordet? Vafan har jag att kontra med? Vafan har väl jag...
Du har en syster som kräkts i PC Jersilds bil, det är vad du har!
äsch pucko jag har väl aldrig hängt med nåt kompani , en imitation sa jag. Kunde ha varit Mark Levengood han hade nog blivit lika glad för det. Men nu har jag ju bott i Småland och inte i Finland .
Vill du kontra så räcker det med den negroida bakdelen. En sån skulle jag bra gärna vilja ha.
ise: Jag har en syster som kräkts nästan över hela stan. But that don't pay my bills.
lotta: Men en negroid bakdel är precis vad du har!
bra att du sa det, jag hade aldrig lagt märke till det själv
Nu bär det ut och dansa hiphop
Skicka en kommentar