Jag lever för dina besök

är en så bra boktitel. Jag har haft den i huvudet i evigheter. Den är lite i samma stil som Man kan lika gärna leva. Samma lakoniska, självförnekande "jag vänder mig bort från livet för det är alldeles för vackert och plågsamt"-crap. Egentligen hatar jag det, men det rör vid en nerv jag inte hunnit/orkat träna bort än. Samma nerv som får mig att känna mig som en 51-årig kortklippt radhuskärring med midjekort motorcykelskinnjacka och högklackade moccaboots när jag lyssnar på Marie Fredrikssons soloplattor. Jag tror att man måste vårda en aspekt av sin personlighet som i förhållande till ens övriga, mer publikt gångbara sidor framstår som grotesk och patetisk och isolerar en från människor man älskar. Jag vet inte varför. Men det känns viktigt. Det känns helt meningslöst.