a little lost

Jag är en lycklig man, för jag har ett jobb där jag kan sitta och bildgoogla - och det ser faktiskt ut som att jag arbetar när jag gör det. Jag kan inte förklara hur det blev såhär, men "någon däruppe måste ha sett mig, och tänkt att nu är det väl ändå hennes tur". Under måndagsmötet imorse satt jag på en hög och extremt obekväm barstol och försökte förpassa min tristess och mina impulser att bara springa skrikande därifrån och vifta på armarna till ett litet vitt rum någonstans i mitt igenväxta inre. Alltså, jag skulle inte springa till det lilla vita rummet, utan, ja, ni fattar. Jag satt och stirrade på en affisch för Fellinis film 8 1/2, och då särskilt på bilden på Anouk Aimée (tror jag det är) som på filmaffischen är plågsamt lik någon jag känner, på den tiden hon hade glasögon.

Efter det följde en på förhand dömd diskussion om filmen The mist, som min chef tyckte var det sämsta han sett sedan Tre solar. Jag som faktiskt gillade den - även om twisten på slutet gjorde mig sängliggande av ångest en hel helg - försökte försvara den med framstammade plattityder som "en allegori över ett samhälle i kris", "en partsinlaga för kärnfamiljen" och "den lilla människans kamp mot multinationellt kapital" (även om jag inte riktigt kan stå för det sista såhär i efterhand). Ingen visade tecken på att ens ha hört att jag sagt något överhuvudtaget.

- Nej nej nej! Vi gör om! Låt mig få göra om.