Redan som ung besvärades jag av fet hy. Jag hade tinningsacne, och när det regnade blev också pannan rödprickig av finnar som legat där under, latent. Allt fett som inte fastnat under huden har alltid lagt sig som ett gäckande lager mellan mig och den tvivlande omvärlden. Detta och annat gick jag och kontemplerade längs med Tibern, på den södra banken i höjd med Castello Sant'Angelo. Under en bro träffade jag på en grupp människor som hade gjort just den lilla platsen till sitt hem i som en miniatyr av ett kontorslandskap i papp. Ni vet, moduler. Medan jag skriver det här dubbelklickar jag på caps lock-tangenten ungefär mellan vart tredje ord. Och efter den meningen gjorde jag det fyra gånger. Jag började med det när jag köpt ny dator, och jag inte visste var den lilla lysdioden för caps lock satt. Då klickade jag en gång för att kontrollera att caps lock inte var intryckt, sedan en gång till för att caps lock ju inte var intryckt. Nu sker det helt på automatik och mycket snabbt. Oftast är jag inte ens medveten om att jag trycker, förrän jag redan tryckt. Och då trycker jag en gång till. Sedan:
- Tryckte jag?
Och så en gång till. Det är som när man var barn och allt skulle vara symmetriskt, helt symmetriskt. Kliade man sig på kinden måste man klia sig lika mycket på andra kinden, men det blev ju aldrig ett motsvarande kli eftersom syftet och omständigheterna på ett ögonblick blivit helt annorlunda. Man fick fortsätta klia varannan kind tills det blev någorlunda utjämnat. Sedan måste man ju klia något med den andra handen också. På fem minuter har jag säkert dubbelklickat på caps lock åtta hundra tusen gånger.
3 kommentarer:
Du skriver så bra
eller du är så duktig
tänkte jag skriva
men det låter ju helt galet och konstigt hur jag än gör
men du fattar väl galoppen
"Tidningsacne" trodde jag först att det stod. Det lät så spännande.
Du är så snäll, Lotta!
tänkte jag skriva. Men det låter ju töntigt. Jag blir glad, hursomhelst.
Och tidningsacne är det nya vinröd prasselplastpåse.
Skicka en kommentar