Thank you, fog

Idag sitter jag i kassan på Filmhuset och säljer vykort och film och svarar på frågor. Ingen blir klokare av mina svar. Jag känner mig märkligt sömnig. Det kommer inte in något dagsljus där jag sitter. Matti Bye kom just förbi och hälsade. Jag betedde mig precis som att jag begrep varför han kom och hälsade på just mig. Vid tidpunkten kändes det dessutom helt rimligt. Men nu vet jag inte längre. Det känns i nuläget lika slumpmässigt som det mesta annat som har med andra människor + mig att göra. Slumpmässigheten i om skrivaren kommer fungera (den kommer inte fungera). En kvinna frågade om Cykeltjuven, är den bra? Jag kunde inte sluta prata om Cykeltjuven. Bara plattityder, men jag var egendomligt fängslad av min egen redogörelse för hur filmen mottagits i sin samtid, påverkat synen på det ena med det andra.

Nu kom den nervsvaga och skinntorra ordningsvakten in och förberedde mig på att hon skulle inom en snar framtid, kanske bara några minuter, köpa godis av mig. Hon måste först kolla hur mycket pengar hon hade. Jag förklarade att vad mig anbelangade fick hon gärna ta godis, utan att betala. Detta responderade hon dåligt på. Hennes lite för stora skor skrapade i golvet när hon hasade sig tillbaks till sin lilla hytt. Vad jag kan gissa mig till erfor hon en stark känsla av otillbörligheten i att hon, en tungt (nåja) beväpnad medlem av ordningsmakten skulle ta sig rätten att bjudas på konfekt av en för henne okänd man från en kommersiell verksamhet. Det skulle med andra ord kunna uppfattas som mutförsök. Och det skulle vara en helt riktig uppfattning, för jag planerar att låna hennes batong och handklovar och göra ett nattligt hembesök hos min mammas katt-hatande flatgrannar och ge dem en handgriplig lektion i tolerans. Nä, det ska jag inte. Jo. Nej.