That's us / Wild combination

Vi gjorde ett studiebesök på en missbrukarklinik i Rom också. Det kanske heter missbruksklinik vid närmare eftertanke, vad vet jag. Det var jag, två jättetrevliga sköterskor (varav en, i likhet med alla polacker jag känner ofta ger mig känslan av att samtalet på något sätt rör sig på en metanivå, och att det jag säger tas emot med ett tyst "Jojo... minsann", som för att göra mig medveten om att det jag egentligen säger om "både det ena och det andra" minsann uppfattas klart och tydligt och vi behöver inte tala om det här, vi förstår varann så bra ändå) och en homosexuell man som arbetar som läkare. Vi gjorde den vanliga rutinen man alltid gör när man ska någon viktig stans i Italien:

1. Panik på oöverskådlig bussterminal. Varifrån går bussen? Vilken buss är det vi ska ta? Varför står en tandlös gumma tätt bakom mig och andas på mig?
2. Panik på bussen som inte rör sig ur fläcken pga ett vägarbete. När man äntligen åker förbi det stora hålet i gatan ser man en grupp vägarbetare utspridda över en gräsplätt, halvliggande med varsin öl i handen. De ser ut att ha det trevligt, tänker man och torkar sin ständigt flottiga panna med jackärmen.
3. Slutligen lär man känna samtliga medresenärer på bussen efter att man frågat var och en: "Var ska jag av? Är detta rätt buss? Går den åt rätt håll? Lever jag som jag lär?".

Framme vid klinikens reception ville en av oss föreviga ögonblicket och tog en bild av oss tre andra, med en korridor full av narkomaner som fond. Receptionisten fick använda all sin självbehärskning för att inte börja måtta mot oss med elpistolen hon säkert har under disken.

- Det är faktiskt fotoförbud här!
- Men, men...

Sedan fick vi en rundvandring med en forskare som körde någon sorts orange stil. Allt med honom kändes orange. Bortsett från det var han förmodligen avdelningens Lorenzo Llamas, med en mkt petit psykolog vid hans sida. Jag ville inkludera henne i samtalet:

- Är du hans assistent? Eller du kanske pluggar till sköterska?
- Jag är psykolog.

Hon var så liten! Hon såg ut att vara 17 år gammal. Efter det var jag tyst och koncentrerade mig huvudsakligen på forskarens frisyr, som var något av det konstigaste jag sett på länge. Baktill var det som en vanlig page från -92, lite slingad och med mousse i. Men framtill var det som att man tagit en golvmopp, färgat trådarna orange och satt moppen på huvudet. Jag kan inte beskriva det på nåot annat sätt. Jag kunde inte ta honom på allvar. Funderade på att ta en bild på honom, men då hade jag varit tvungen att be honom ställa sig på knä i den tredje av De fem tibetanerna.

- Gillar du yoga?

Vi satt med vid en gruppterapisession för kokainister också. Det var faktiskt jättespännande. Särskilt som en av dem verkade ha en adhd-problematik och gjorde hastiga och oprovocerade utfall mot de andra gruppdeltagarna, när han inte med spända käkar och blank panna fäste mig med blicken.

Det sista stycket skrev jag helt utan att dubbelkicka på caps lock. Det var hemskt. Åh, det är så skönt att dubbelklicka på caps lock! Det är mitt

suga på tummen
sitta och vagga på golvet
klättra i rep
inte svara i telefon
sitta på knä i bubbelpoolen, vänd åt fel håll

Fast allt det där gör jag ju ändå. Men inget ger en så omedelbar tillfredsställelse som att dubbelklicka på caps lock. Nästan utan skam också!