Måndag, och sedan tisdag

Telefonen har inte ringt på nästan hela eftermiddagen. Det är så skönt. Att få slippa tala med besvikna människor och oundvikligen göra dem ännu mer besvikna. En man som representerar en organisation som genom mig och mig allena har samröre med organisationen jag arbetar för kom nyss in med en affischrulle, och med ett

- En garde!

pekade han rullen mot mig och log ett snett leende med den andra armen sträckt upp i luften. Jag mötte inte hans blick, tittade bara på hans uppsträckta hand. Jag var helt enkelt oförmögen att svara mot hans höga förväntningar på samspel och gemensamt framimproviserad komik.

En stund senare gläntade jag på glasdörren som skiljer mig från receptionisterna och inledde ett trevande samtal. Det dog ut ganska snart. De är tre kvinnor i receptionen: En äldre kärring med permanentat vitt hår och ett runt och trevligt ansikte, en lång och modellig polska i trettioårsåldern, och en artonårig tjej med korta limbs. Det luktade konstigt inne hos dem.