Stage persona

Jag driver en butik. Den ligger vägg i vägg med en reception. Receptionen sköts av två kvinnor. Det är inte helt klarlagt varför receptionen måste skötas av två kvinnor samtidigt, för det finns inte ens tillräckligt med jobb för en lat schimpans. I min butik finns det bland mycket annat godis, och varje dag klockan 13.00 och 15.30 kommer en av kärringarna från receptionen in i min butik och varenda gång säger de exakt samma sak:

Nä, jag orkar inte redogöra för vad de säger, det är så oändligt oändligt trist och tråkigt och ledsamt och tomt. Men poängen är hur som helst att de säger samma lite lustiga och självironiserande grej, och jag klarar inte av det. Långsamheten, tristessen, den bottenlösa existentiella ångesten i att ord för ord veta vad någon kommer säga. Den gör mig labil. Nyss frågade en av dem genom glasrutan som skiljer oss:

- Är det där ditt vattenglas?
- Nä, det är det inte.
- Inte?
- Jo, det är det.
- Använder du det?
- Ja, varje dag.
- Varje dag? Men det är ju samma vatten i där som igår.
- Jag använder det inte alls. Har aldrig använt det glaset.
- Inte?
- Jo.