Det det det det

är en ny kille på jobbet. Han gör mig så illa till mods. Blek och med vek och obekväm muskelförtvinad kropp ger han intrycket av att antingen ha legat i koma i tre år och nyss vaknat, eller suttit och hukat över ett enormt plockepinn utan början utan slut dag som natt sedan han slutade gymnasiet/blev utskriven från Solviken.

Han kommer in en halvtimme innan han ska börja jobba och ställer sig bakom mig och stirrar. Hans stirrande är jobbigt inte bara av uppenbara anledningar, men on top of it skelar han, och som med alla som skelar eller har porslinsöga vet man aldrig säkert vilket öga man ska titta i.

Först tittar jag i ögat som stirrar hårt och skuldbeläggande på mig, vilket gör mig nervös. Då byter jag till det andra ögat som tittar tankfullt snett upp mot taket till. Då blir jag lugn. Jag tänker: Nu kräver han inget av mig, han funderar på något intressant och tänkvärt att säga. Så tittar jag på honom en stund, tills jag ser på hans andra öga igen och hur det fortfarande stirrar på mig. Och då får jag ångest igen. Jag vänder mig om och försöker leisure-surfa en stund, krampaktigt medveten om att han står bakom mig och stirrar på min nacke. Jag vänder mig om och flinar stelt, kommer inte på något alls att säga.