Hela min kropp värker.

Det är kallt överallt och alla mina kläder är otvättade, så jag har lager på lager med smutsiga textilier svepta om mig på det ovärdigaste av sätt. Jag och R firade nyår i Berlin med A som tog bussen från Dresden där han hålls fången. De första dagarna bodde vi i en tvårummare i Prenzlauer Berg, som vi hyrde av en konstnär jag nu inte vill skriva namnet på eftersom A gjorde något med hans videobandspelare. R var magsjuk och A var helt övertygad om att det var vinterkräksjukan:

- Jag svär, jag kan tänka mig att sova utomhus, det är inga problem! Här, till exempel, under den här lastpallen kanske...

Sedan gick vi hem och jag plockade fram tv:n från under sängen (där lägenhetsinnehavaren hade gömt den, "Hoppas de inte hittar den här!"). Det fanns ingen antennsladd, men däremot en video och två koffertar med videoband. R låg och djupandades i sin säng när jag stoppade in den första kassetten i spelaren. A svettades ymnigt och halvskrikande förklarade han hur fel det var, hur moraliskt fel det var att tjuvtitta på en främmande människas heminspelade videoband.

- Men han sa ju åt oss att känna oss hemma! Och man låter väl inte saker ligga framme om man inte vill att folk ska rota?

Under några timmar får vi se bland annat en svart border-collier springa omkring på ett fält och jaga en stackars kossa, en djupstudie av en semitransparent bordslampa i formen av en kvinna, med ljuset strömmande ur skötet. Vi får också se en naken konstnär krama en man medan han själv står i ett vattenfyllt badkar mitt på golvet i ett galleri någonstans i Paris. Allting med samma otydliga händelseförlopp. Ingen början inget slut, och det slår mig när jag sitter där och betraktar en uttråkad parisare konversera konstnärens flickvän medan han sneglar mot vinflaskorna på bordet, att: Det är ju såhär tv borde vara. Om tv var såhär uppenbart utan poäng, utan början eller slut, utan build-up, klimax eller någon plot överhuvudtaget, då skulle jag verkligen älska det.

När A till slut mjuknat upp lite inför det moraliskt förkastliga i att rota bland en främmande människas privata videoband plockar han fram en kassett:

- Den här verkar intressant.
- Men ska du verkligen, A?

Han stoppar in kassetten och gör därmed våld på en av sina djupaste impulser. En impuls jag alltid saknat. Två minuter senare har kassetten fastnat och videobandspelaren ger ifrån sig ett surrande läte som liksom sjunker lite i tonhöjd. Den låter trött in i märgen. A får spel och börjar skrika på mig, anklaga mig för att ha korrumperat honom.

- Det är ALLTID såhär! Alltid! Du gör något helt gränslöst och galet, och jag står bredvid och tittar på. Och sen när jag gör det går allting fel och jag får skulden. Alltid blir det såhär! Ska vi öppna videon? Vad ska vi GÖRA? Herregud, det här är INTE ROLIGT!

Jag vrider mig av skratt och fotar honom.

- Sluta fota!