onsdag, januari 21

Idag hände något

som hänt många gånger förut. Jag försov mig. Hela tunnelbaneresan satt jag och prövade olika mer eller mindre plausibla förklaringar. Jag fastnade till slut för att mamma hade ringt precis när jag satt mig på tuben och skrek:

- Jag har ramlat!

och tvingade mig att komma och hämta henne och köra henne till SöS. Att jag inte hade ringt till receptionen och förvarnat dem om att jag skulle komma sent tänkte jag förklara med att jag glömt/tappat mobilen någonstans. Men hur hade då mamma kunnat ringa mig? Det fick bli så att jag helt enkelt var för uppriven och stressad över mammas tillstånd för att komma på tanken att ringa. Fast samtidigt fick det ju inte vara för allvarligt med mammas tillstånd, för då skulle det bli en jävla grej av alltihopa. Folk skulle börja prata: "E:s mamma har ramlat och skadat sig!", "Näha, är det allvarligt?!". Och enligt visklekens inneboende dynamik skulle hon innan dagen var slut ligga i gipsvagga och jag skulle tvingas ta ledigt en månad för att vaka vid hennes sida. Men när jag väl kom till jobbet bemöttes mina framstressade förklaringar med lika delar skepsis som ointresse. Lite som när man lyssnar på ett barns absurda tolkningar av en trist romcom på femman:

- Jaja.

Det spelar ingen roll, har det visat sig, när på dagen jag börjar jobbet. Jag kommer försova mig. En gång i tiden jobbade jag som pizzabud, körde runt på vespa i Hammarby Sjöstad och lärde mig hela Söders gatunät utantill. Åkte emellanåt hem till gamla klasskompisar som lyckats bättre.

- Ja, där står du.
- Jo, och där står du.
- I varsin ända av karriärstegen står vi här och tittar på varann.

Jag jobbade kväll och började vid fem har jag för mig. Det hände ibland att jag försov mig till det jobbet också.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Det är ett släktdrag, du kan inte hjälpa det. Jag försover mig varenda morgon. Varje dag möter jag med att sneglandes på klockan bälja i mig en kanna kaffe för att orka ens klä mig, stressad dra stackars Walter runt kvarteret och sedan ljuga ihop en eller annan ursäkt inför människor jag skulle haft möte med för en halvtimme sedan, människor som ALDRIG skulle försova sig. Folk tror nog att jag har problem med alkoholen. Jag fattar bara inte varför saker och ting måste börja så himmelens tidigt? Men du har rätt, det spelar ingen roll när man börjar. Det är en inre protest.

E sa...

Fyfan. Att det måste vara såhär.

Hur kan du förresten skriva åäö? Vad är det jag inte vet, som jag borde veta? (Men som jag antagligen inte skulle begripa om jag fick det förklarat för mig.)

Anonym sa...

Har du inte märkt detta förrän nu? Alla mina emails har ju åäö... min gamla blogg... DU SER INTE MIG!

Man kan ha hur många olika tangentbord som helst på sin dator. Själva effekten av tangenborden, alltså, det räcker med ett fysiskt. Jag växlar mellan svenskt och amerikanskt. Detta betyder att när jag använder det svenska så måste jag ha memoriserat var alla tecken finns eftersom ALLT förändras. Ett / blir en ( och ett % blir ett ?. Därför ligger min koncentration ofta annorstädes under korrespondens med Sverige.

E sa...

Nej, det står klart nu. Jag har inte sett dig som den du verkligen är. Efter alla dessa år. Kan jag ändå fortsätta låtsas? Jag tror det.

Kan man säga att det svenska tangentbordet är på något sätt lite mjukare än det amerikanska? ( är ju klart rundare och mindre aggressivt än /. Och skillnaden mellan % och ? behöver vi nog inte ens gå in på.

Anonym sa...

Visst, man kan säga att det svenska tangentbordet är lite snällare, lite gosigare, lite mulligare. Att det har slutat röka och tröstätit på tok för många muffins. Men detta betyder inte att det inte ska tas på allvar. Tvärtom.

E sa...

Och man kanske inte behöver hålla på och snacka om att "vad gör ett par kilo hit eller dit när du har hälsan"!!!