Lyckan

i att inte ha några nya meddelanden på jobbmejlen när man kommer till jobbet. Som att de glömt mig. Som att jag inte behöver säga förlåt.

Ringde Liljevalchs pressekreterare, för ingenstans på nätet stod det när vernissagen för vårutställningen började.

- Jo, mitt namn är xxx och jag ringer från xxx. Kan du tala om för mig när vernissagen öppnar, på vad var det, torsdag?
- Eh, har du en inbjudan?
- Ja, såklart. Den har kommit bort bara. Du vet hur det är.
- Ja, ha ha... Förlåt, men det ringer folk som saknar inbjudningar, och ja, du vet.
- Herregud, fräckheten. Har folk ingen skam i kroppen?
- Nä, man undrar ju ibland...
- Verkligen. Det är inte klokt...
- Så sant, så sant.
- Så... När kan man komma...?