Masáž

Idag var jag noga med att inte vakna senare än 8.30, för då öppnade Interfloras kundtjänst.

- Hej, jag hade beställt ett blomsterbud, och nu ville jag ändra i texten som skulle stå på kortet.
- Jaha, kundnummer?
- 257506.
- Det skulle gå till xxx?
- Precis. Nu tänkte jag att det skulle stå "Du är det viktigaste jag har" på kortet.
- "Du... är... det... vik-tig-aste... jag... har".
- Just det. Fast är det lite cheesy kanske...?
- Du skickar tre röda rosor, det blir inte mer cheesy än så.
- Nä, förstås. Nu gillar hon i och för sig röda rosor...
- Classy girl.
- Du skulle bara veta.
- "SUBBA!", ska det stå kvar?
- Eh, nä. Det kändes som en bra idé igår, men nu vet jag inte.
- Ja, då är det fixat då.
- Tack då.

Det var något av det mest intima jag någonsin gjort med en främling. Just att jag inte såg hennes ansikte och att hon vet precis vem jag är gjorde allt nästan outhärdligt plågsamt. Det kan jämföras med när jag som femtonåring trodde jag hade ljumskbråck och besökte en läkare som visade sig vara överdrivet intresserad av mina testiklar. Ni vet hur maktlös man kan känna sig, man tror inte sina egna sinnen, bara litar blint på läkarens utlåtanden. Men jag minns hur jag undslapp mig en suck efter ett tag, vad ville han åstadkomma? Det var ingen hemlighet vad han ville åstadkomma. Sedan fick min mamma ta tempen på mig (och det var inte i armhålan eller munnen), vilket är antagligen det sista man vill utsättas för som femtonåring. Att jag lät det ske får vi säga var ett mått på liknöjdheten, eller rentav den totala apatin (Gör med mig vad ni vill!) läkarens testikelmassage försatt mig i. Så här i efterhand känns det overkligt. Hände det verkligen? Hur kunde jag låta det ske?!