Balladen om billiga thrills

Efter träningen i förrgår tror jag att något inuti mig gick sönder. Rent bokstavligt alltså. Jag fick tunnelseende, blev enormt trött och i utkanten av mitt synfält såg jag en flimrande gnistrande grej i formen av en månskära. Jag mötte någon jag känner flyktigt på tunnelbanan hem och han såg livrädd ut. Eftersom jag hade svårt att fokusera och distraherades av flimrandet höll jag omväxlande för än det högra än det vänstra ögat medan jag försökte berätta för honom om mitt predikament. Han trodde jag hade ramlat och slagit mig på gymmet.

- Nej, nej. Jag måste bara äta något. Min hjärna har gått sönder, förstår du. Det är bara hjärnan.

Sedan - inte som en följd av vad som nu gick sönder inuti mitt huvud men efter ett utdraget ältande: "Vad gör jag egentligen med mitt liv! osv osv" - gick jag ner med datorn och ställde den i källarförrådet. Hela kvällen efter det tillbringade jag som i ett upphöjt (eller nedsänkt, svårt att veta) lugn, helt utan sug efter de snabba och billiga kickarna internettet ger. Det var märkligt stilla i lägenheten. Det såg renare och mer lätthanterligt ut allting, och jag rensade för första gången på länge bland den ruttnande högen av junk på arkivskåpet i hörnet. Jag gick på toaletten flera gånger. Jag vet inte vad det betyder. Efter ett par timmar visste jag inte längre vad jag tänkte och vad jag sa högt. Jag kom på flera bra idéer för framtida försörjning, en del skrev jag ner på post-it-lappar, men när jag tittar på dem nu är det mesta fullkomligt obegripligt. Men jag tänker att det är en del av den kreativa processen; ett visst mått av obegriplig och förtvivlad galenskap. Det var fullmåne också, inser jag nu.