Den totala, TOTALA, ensamheten i att ständigt vara ute efter bråk (och inte känna igen lojalitet om den så kommer i form av en örfil med handryggen

över tinningen)

Igår natt slöt jag en pakt med mörkr... med mig själv om att under den här arbetsveckan inte ägna mig åt meningslösheter som att läsa nättidningar, bloggar, mail eller öht sitta ner etc etc. Pakten slöts i ett halvvaket tillstånd så jag minns inga vidare detaljer, utom att jag inte heller skulle tillåta mig själv att kommunicera med främlingar med annat än vagt hotfulla tvetydigheter.

Det sista får jag betrakta som en liten bonus (och ärligt talat det enda jag kommer klara), för huvudsyftet var att vänja mig av med mitt reflexmässiga intresse för allt som sker nu, lanseras nu, skrivs nu, sägs nu, är aktuellt just nu. Alla förpackningar och lanseringar och intervjuer, slappa analyser med grunda referenser, fega associationsbanor, väntade hållningar och upptagenheten av huruvida saker är okej att gilla eller om man redan nu ska säga att man hatar Obama, eller varför inte hoppa över backlashen och gå direkt på backlashen på backlashen och säga att man är färdig med hatet.