Jag tror jag är deprimerad.

Jag tror faktiskt det. Känner mig klen och orden kommer inte lätt ur min buttra mun. Jag repeatar Holding back the years och känner en perverterad nostalgi över "ett förlorat" Great Britain jag aldrig sett. Som kanske bara fanns i våra drömmar... Våra unga drömmar...

Jag slog nya rekord i bänkpressen idag i alla fall. Fast det handlar nog mest om att B inte hittade någon thailändsk slampa som han kan stirra på medan jag försöker kämpa bort skivstången från adamsäpplet. Det är meningen att han ska stå så att jag kan se in i hans shorts, underifrån, och hjälpa mig när mina pecs tagit slut. Ibland gör han inte det, och då går det illa.

Jag gick ut för sista gången i mitt liv i helgen. Det var inte otrevligt, tvärtom var det kul. Men jag orkar inte mer nu. Någon däruppe försöker väl nog säga en någonting när ens första, och starkaste intryck från ett ställe är: "Det luktar utspilld öl härinne!". Jag träffade en amerikansk man i 50-årsåldern som jobbade som talboksinläsare. Var hela kvällen på vippen att fråga honom om han hade löständer.

Uppenbarligen förhåller det sig så att om en blind student behöver läsa en bok till en kurs, och den boken inte finns i blindskrift är samhället skyldigt att tillhandahålla en inläst ljudversion av den. Och det sysslade han med. Han la ner sin själ i inläsningarna men plågades av att studenterna förmodligen spelade upp det i dubbel hastighet för att spara tid, och helt förbisåg hans moduleringar och begåvade frasering. Om de överhuvud taget läste boken sedan. För vet ni vad? Blinda studenter är precis lika slappa som vanliga studenter. Man tror det inte, man tänker att de ska ha en särskild drive, att de ska vilja ta revanch på samhället. Men så är det inte. De orkar inte.

Han tyckte hur som helst att det var oändligt roligt när jag berättade om hur jag hade låtsats vara blind när jag ville låna en Sylvia Plath-diktuppläsning som bara fanns på Stadsbibliotekets blindavdelning. Jag överdrev historien lite, sa att jag hade blindkäpp och solglasögon. I själva verket ringde jag innan och sa:

- Jag är blind, men jag älskar Sylvia Plath. Jag skickar någon som hämtar banden.

Jag vill minnas att jag ändå blev lite caught away av stunden och skelade lite där framför lånedisken, och kanske till och med skrattade lite som döva gör. Ni vet, okontrollerat. Varför jag gjorde det är ju fullkomligt obegripligt, och motbjudande. Det är ju faktiskt inte är okej att driva med mer än ett lyte i taget.