Tillvaron som formexperiment.

Det är ett så bra förhållningssätt. Idag improviserar jag kring temat: Robert Crumbs bror. Armsvetten behöver jag inte ens suggerera fram, den kommer till mig genom människorna som kommer hit. Det är faktiskt verkliga människor, jag inbillar mig inte. De är mycket otrevliga, de ser mig inte i ögonen. Det är kanske för att jag sitter på en så låg stol, det gick upp för mig nu. Det måste vara det som gör det så svårt för dem att se mig som en jämlike. Lyckligtvis är de bara staffagefigurer i mina övningar i method-acting. Trots att de är verkliga kan jag samtidigt säga att de inte är på riktigt. Det är en fördel med att inte riktigt vara klar över gränserna mellan den verkliga och den inbillade tillvaron. Men samtidigt är det ett väldigt ensamt jobb jag har: som gränsvakt till den absoluta, oförfalskade tristessens yttersta utpost.