Ursäkta mig, men

a piece of burned meat
wears my clothes, speaks
in my voice, dispatches obligations
haltingly, or not at all.

Jag ska gnälla lite nu. Nej, jag ska dela med mig av min avgrundsdjupa ångest. Vi människor är ju som alla vet förlorade och utlämnade åt varandra på en liten boll av smuts och sediment i en enorm och mörk världsrymd. Men inte en gång under den senaste tiden har detta framgått med en så motbjudande tydlighet som i förrgår kväll. Jag tittade på kungahusets officiella förlovningseklateringsfilm. Jag vill att vi pratar om den filmen. Jag har nog aldrig sett en kallare och mer oförlåtande satir i hela mitt lilla liv. Om det inte vore så utslitet skulle jag kalla den en allegori över alltings meningslöshet, hur vi alla sprattlar i våra nät, hur ensamheten mellan oss aldrig aldrig aldrig kan överbryggas, hur allting är en charad. Jag såg den filmen och jag blev bara så jävla ledsen.