Croneman

är smart och sympatisk och har alltid rätt och så, men kan det inte bli lite tröttsamt i längden? Jag kan längta efter lite obegriplighet. Att han skulle säga något som inte landade i ett så väntat samtycke, att han inte hade så rätt hela tiden! Och sedan undrar jag varför Jens Hassen K blev så stött över "negerboll" i tv häromsistens. Men så är jag ju inte neger själv, heller. Men jag känner en. Eller ja, vi umgås inte så mycket numera. Kan sakna Stig Larsson. Kan till och med sakna Anita Goldman och hennes texter i DN, som vad de initialt än verkade handla om, alltid, helt utan undantag, kom att behandla Förintelsen och den antisemitism hon såg precis överallt i det svenska samhället. Inget konstnärligt uttryck var i hennes ögon för grunt och ointressant för att inte bära på ett djupt, men skickligt sublimerat, hat mot judar. Jag förespråkar ingen trist mobbning, bara fruktlösa, icke opinionsbildande utspel. Eller jag vet inte.

Mer missnöje: Jag gillade verkligen inslaget i Babel där Martina Lowden tipsade om en bok och hade med sig en engelsk synonymordbok. Hennes uppenbarelse var så påfrestande och intensivt jobbig, det var som att se en uppsättning av Mutter Courage med patienter från neuropsyk i rollerna. Det var bara hon, supernervös, upplyst av en spotlight i ett ogenomträngligt mörker. Men sedan hände något. Någon fick en idé, och den idén var inget bra. Man tog in publik i studion, och jag antar att tanken var att appellera till en bredare publik. Varför det nu skulle få den effekten, men det kanske det gör, vad vet jag. Effekten blev att bara de gäster utan överjag, eller spegelneuroner om ni vill, kan få något av intresse sagt. Jag är inte heller särskilt imponerad av Olle Ljungström, men jag tror verkligen, mot bättre vetande, att han i rätt setting kan vara ganska intressant. Men han känns så lat. Som att han aldrig tänkt färdigt en tanke, för att han aldrig behövt. För att han alltid varit omgiven av människor som projicerat sina hoppfulla förväntningar på honom, och fyllt i det som fattats.

Någon störde sig enormt på Junot Díaz breda amorbågar, och jag störde mig på Alex Schulmans blekta mjölktänder. Men amorbågarna är uppenbart mer en spegel av själen än tänderna anser jag.