mellan utställningsmontrarna. Den outsägliga torftigheten inuti dem. Nä, men allvarligt. Det var roligt att sitta och titta på alla tusentals nollställda människor som gick förbi, omedvetna om att jag satt där och förde anteckningar, registrerade, aldrig glömma, alltid minnas.
Jag såg Jan Guillou stå och rappa med en du-rag på huvudet.
tisdag, september 30
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och Horace?
Han stod i en pytteliten monter och breakdansade. Det var ganska plågsamt att se, faktiskt. Han var så jävla ensam, och så eager to please.
Skicka en kommentar