Idag

hämtade jag min mamma på Huddinge Sjukhus, hon hade opererats. Det var en liten operation, men även en liten operation är en operation som jag brukar säga. Bara att hitta henne visade sig vara en utmaning. Jag hade hört fel på telefonen, så jag förirrade mig in på förlossningsavdelningen. Jag gick in i första bästa rum där det inte såg ut att pågå en förlossning och upprepade gång på gång:

- Jag letar efter min mamma!

för att inte väcka obehag och misstankar. Strategin misslyckades, delvis på grund av att jag visade ett (i sjukvårdspersonalens ögon) överdrivet stort intresse för tavlan där man skriver upp vilken patient som ligger i vilket rum, fast övertygad om att de försökte gömma undan min mamma.

- Du ska inte vara här! Din mamma är inte här! Hur gammal sa du att hon var, 83? Hon är inte här!
- Min mamma är inte 83 år gammal, vem har sagt det till dig? Aj! Vart för ni mig? Släpp!

Till slut hittade jag mamma.

- Kom nu mamma, de är inte kloka på det här stället. De försökte mörda mig två trappor ner!

Jag tog hennes dramatenväska, eftersom hon förbjudits att bära tungt. Den var fullpackad med böcker, varma tröjor, matlådor, garnnystan, saftflaskor och kärringtidningar. Allt man kan behöva för en dag på sjukhuset. Hon glömde kvar en Tracy Chevalier-pocket på sängbordet. De två kvinnorna hon delade rum med kommer ha lämnat kvar jävligt mycket mer när de väl får komma hem. Det är så ömtåligt, alltihopa.