Okej,

just Acnes butik på Norrmalmstorg med omnejd var väl fel plats att leta på. Men jag är ändå besviken på den flagranta bristen på orange. Inte en scarf, inte en hatt. Inte ens en strumpa. Bara svarta yllestrumpbyxor som såg dyra ut, till en lyxig filtcape och Pucci-öronmuffar. De var lila, och det brukar vara den färg människor i konsumentenkäter ogillar mest förutom orange. Så man kan säga att jag vann en halv seger i mitt lilla krig. Mitt konstanta lilla krig. Gulligt va?

På jobbet har jag länge störts av att mina kolleger kunnat se vad jag har för mig vid mitt skrivbord, och efter mycket tjat gick chefen till slut med på att sätta upp en ridå mellan mig och resten av kontoret. Jag hade föredragit att vi använde ett Kaffe Fassett-tyg, men det verkade som att vi inte hade råd med det. Istället blev det något billigt skit:


Jag blev rasande och låste in mig på lagret. När jag kom ut efter en stund hade alla gått iväg på lunch, så jag tog en sopkvast och lekte ninja framför spegelväggen. Och ni vet ju hur det är - när man väl börjar veva och slå är det svårt att sluta. När mina kolleger kom tillbaka efter lunchen såg allt förjävligt ut. Högvis med sönderslagna kartonger och iturivna anteckningsblock över hela golvet. Dessutom hade jag råkat välta en kollegas skrivbord, och datorn och allt låg på golvet. Jag tror inte den kommer gå att laga för det kom blandsaft i den, och hårddisken eller vad det är tål inte väta. Och överallt var det som ett damm, ett fint textildamm som frigörs när man river gardiner i långa och smala remsor och praktiserar rytmisk gymnastik med dem framför en spegelvägg.