Såhär:

Det är julaftonseftermiddag. Hela familjen (eller ja, de som kan och vill befinna sig i samma rum samtidigt) är hemma hos mamma, och jag har fått uppgiften att gå till Konsum och köpa senap eller något. Just hur jag står och funderar på vilken kassa jag ska ta: Den väldigt feta mannen med blank panna och gultonade glasögon, eller den skinntorra kvinnan i femtioårsåldern med färglöst hår och mascaraklumpar i ögonfransarna. Och en pensionär framför mig med en ensam Findus-julmiddag i korgen. Och den lite aggressiva eget-boende-placerade kvinnan i fuktig yllekappa som dröjer sig kvar bakom kassan, innan hon går hem till sin kattstinkande enrummare i Lagaplans enda höghus (där för övrigt Martin Beck bodde i någon film från 80-talet, innan fasaden renoverats och huset fortfarande såg ut som något nerkissat hotellhem i en jobbig Londonförort). Där och då känner jag, innerligt, hur vi alla hör ihop. Hur vi alla människor på vår glada och runda jord skriver på samma blogg. Sedan går jag hem, såklart. Och där har någon redan börjat gråta.