"Vi människor"

är så skickliga på att plåga varandra. Som den här jämngrå kvinnan med dammfärgade håret från helvetet, ba:

- Jag tycker mycket om japansk film. Spansk film också, finns mycket intressant spansk film. Mycket utländsk film tittar jag på överhuvudtaget...
- Ja, jag gillar ju det här från Falkenberg, Stefan och Krister. Det är min grej det.

Sadismen i att föra samman dessa två människor. Men vad vet man? Tillvaron ska ju enligt uppgift vara ganska godtycklig menar man ju numera. Gud vilken ful mening det blev. Men jag orkar inte ändra det nu! Lite som någon jag känner som fick ett mejl av ett ex helt skrivet i versaler. Och på slutet: "Hoppsan, jag tryckte visst på caps lock". Hon blev helt GiSSLE på han!

Och vad är grejen med att inte resa sig upp när man hälsar på någon som kommer in i rummet? Det är ju som att nia folk: Ett sätt att säga "Du är en gammal, rutten, äcklig och vidrig bit ost jag trodde jag hade slängt, men som visst hade ramlat ur min överfulla sophink ner på golvet under diskhon - och nu fick jag SOPSAFT på handen när jag skulle plocka ut dig därifrån!"